Välkommen min vidriga trötthet. Alltid finns du här och när det väl lättar lite så kommer du tillbaks med en käftsmäll. Men jag har övervunnit dig och inte somnat mitt på dagen på länge nu och så ska det fortsätta. Idag var ännu en skoldag och en tröttsam sådan. Det var föreläsning igen och självfallet med tanke på ämnet var det väldigt intressant. Ändå klarar jag inte av att lyssna och ta in allt som sägs. Jag vrider och vänder i stolen och anstränger mig för att sitta still utan några framsteg. Det tar inte ens en halvtimme innan tröttheten förvandlas till att bli sömnig och omtöcknad medan huvudvärken växer ju längre jag sitter där. Min läkare, som gulligt nog håller telefonkontakt med mig, känner sig oroad över min skolgång och vill att jag ska ta medicin igen. Men nej, vi måste vänta på att remissen till 24-timmars EKG testet är klar så att vi kan se om min kropp ens klarar av det utan blodtryckssänkande eller dylikt. Det är sjukt att det ska ta en sån lång tid innan man kan kolla upp något så viktigt som hjärtat.
Skolan var inte helt hemsk faktiskt. Tjejen som jag nämnde i ett tidigare inlägg pratade med mig igen och nu även på rasten och efter lektionen. Till min förvånad var hon så snäll att hon bjöd mig på kaffe! Hur ofta händer det liksom? Då kan jag ju inte göra helt fel när jag försöker prata och dölja min fobiska sida. Sådana här situationer gör mig alltid så glad och får mig att känna mig bekräftad, vilket verkligen behövs då och då. Det gav mig även mod till att fråga om hjälp om hur jag kommer till stan därifrån, vilket i sig slutade med att vi åkte tillsammans och fick mig att prata ännu mer. Efteråt träffade jag älsklingen och Niklas, fikade och kikade i lite affärer. Trevligt var det och kul att träffa ”Mah cool brootha” som jag inte har gjort på länge! Jag har varit sjukt social den här veckan, nu har jag fan varit lite duktig.