Tjock och glad eller kanske bara fullkomligt normal?

Varför ska det vara så galet svårt att släppa taget om saker och ting? Något jag glömde nämna igår var att jag såg min vikt nedskrivet på läkarens datorskärm och det var första gången jag fick reda på vad jag vägde sedan jag började på Mando. Det kändes minst sagt inte okej men självklart vågade jag inte tala om det. Om den vikten stämmer har jag gått upp ca 27,5 kg sedan min lägsta vikt och det känns lite smått galet och svårt att förstå. Jag vet att det egentligen inte är mer än ett par futtiga siffror men just för att jag vet vilken ångesthavande makt de har över mig har jag gjort mitt bästa för att undvika dem. Men jag vägrar att se själv och ta reda på om de stämmer och jag tänker inte heller låta mig själv att kolla upp vilket bmi jag har då jag redan är säker på att det kommer att ligga på övervikt. Jag är fullt medveten om bristerna som finns gällande bmi men alla gamla tankar har inte försvunnit än så just nu känns det lite svårt. Allt det där var en stor del av mitt liv så det är inte lätt att gå vidare helt och hållet.

Om jag ska vara ärlig så väntar jag varje dag på en kommentar där någon säger att jag är tjock. Är det liksom inte just det sånt som brukar hända? Speciellt på nätet där många tror att de kan vara helt anonyma. Jag vill inte höra eller läsa det men jag förväntar mig att det ska hända. Om andra råkar ut för den skiten så varför inte jag? Mina extra kilon lägger sig inte precis på ställen som är smickrande så jag inte så kurvig utan bara lite fläskig här och där. Eller överdriver jag som vanligt? Jag vet inte riktigt om jag ska vara ärlig. Det jag vet är att jag ska fortsätta att undvika vågen och bespara mig all den ångest den ger mig. Enough is enough.