Min mobils kamera är verkligen värdelös, argh. En vecka efter det ena bröllopet kommer det andra. Idag gifte min kusin Sarah och hennes man Fredrik sig i Essingekyrkan där vi alla har döpts och växt upp. En vacker vigsel med ett vackert par kan man säga om man ska sammanfatta alltihopa kort. Därefter åkte alla till Bredäng där de bor, firade i en hyrd lokal, åt mat och såklart bröllopstårta.Det var jättetrevligt och mysigt men jag antar att sådana här tillställningar och fester aldrig riktigt kommer att bli min grej. Imorgon blir det att träffa hela släkten igen då min levande och icke biologiska farfar fyller år och jag känner mig mest tröttsam inför det. Jag bryr mig om min farfar mycket och tycker att det är kul att träffa alla men samtidigt blir det lite för mycket för mig. Jag vet att jag lyckas dölja mina sociala svårigheter rätt så bra men det känns ändå alltid lika jobbigt. Att dölja dom och fokusera på hur jag ska bete mig är så otroligt tröttsamt samtidigt som jag känner mig lika udda och bortkommen som alltid. Efter varenda tillställning, precis som alla vardagssituationer, ältar jag för allt fel som jag tror att jag har gjort och sagt. Det gör att jag aldrig kan njuta av tillfället och vara i nuet. Istället blir min kroniska trötthet än mer värre medan jag skäms för sådant som ingen minns dagen efter. Jag önskar att jag kunde stänga av min hjärna ibland. ♥
Du har en jättefin blogg <3
Det med att du försöker dölja din sociala fobi, sån är jag med. Det är jobbigt att gömma det >:
Bröllopet verkade i alla fall fint! ^^
känner igen mig som fan!