Två personer i en, splittrad och delad mitt itu

Jag känner mig som två personer i en. Som om att jag vore ständigt splittrad och delad mitt itu. Mina åsikter är oftast inte så starka och jag ser alltid bådas sidor av myntet. Att jag alltid är diplomatisk kan ses som att jag är för svag och rädd för att stå för det jag tror på. Jag har alltid tänkt att det är så själv och har varit så otroligt frustrerad över mig själv för den lilla fega varelsen jag är. Men ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att det bara är så jag är. Jag har inga problem med att stå för det jag tror på och jag är inte rädd för att säga vad jag tycker. Problemet är bara att jag alltid tycker båda ja och nej och är både för och emot. Visst finns det vissa saker som jag inte känner mig delad över men generellt sett så kan jag se för och nackdelar från båda hållen. 

Så det är inte så konstigt om jag ibland beter mig lite motsägelsefullt. Det är inte heller ovanligt att jag säger emot mig själv väldigt ofta. Jag ser allting från två olika sidor. Vare sig det gäller mina känslor, åsikter, tankar eller värderingar. Det skulle det vara skönt att se allt i svart och vitt och bara hålla mig till den ena färgen men jag kan inte. Jag lever bland alla olika gråskalor som kan tänkas finnas däremellan och jag springer fram och tillbaks i en väldans fart, vilket kan få min personlighet att kännas väldigt delad.

Ibland börjar jag nästan undra om det lever två olika människor i den här kroppen. Den ena blev vuxen alldeles för tidigt, är mogen och väldigt förstående medan den andra beter sig som ett litet barn och får utbrott när hon inte får som hon vill. Ena dan har jag full kontroll och beter mig som den intelligenta människan jag egentligen är och andra dan börjar jag själv undra om det inte råkar vara så att mitt iQ är lite lågt. Jag är både självisk och egenkär samtidigt som jag saknar självförtroende och är för givmild för mitt egna bästa. Jag är en obotlig snåljåp som måste passa sig för att spendera för mycket. Jag kan inte behålla mina egna hemligheter samtidigt som jag inte kan lite på andra. Jag är naiv samtidigt som jag förväntar mig det värsta och låter därför mig aldrig luras. Jag älskar alldeles för lätt samtidigt som jag har svårt för att älska. För trots att jag ofta kokar över av känslor som utspelar sig i dramatiska utbrott och tårar involverar jag mig aldrig känslomässigt i andra och kan därför även vara känslokall och osympatisk. Samtidigt bryr jag mig alldeles för mycket.

När det kommer till alla dessa irriterande debatter på Facebook känner jag mig lika splittrad. Vare sig det handlar om politik, invandringsfrågan eller djurhantering så ser det alltid likadant ut. Antingen är du jättemycket åt höger eller så är du jättemycket åt vänster. Allt är antingen svart eller vitt. Verkligheten ser väl egentligen inte ut så men det är bara den här extrema läggningen som jag jämt ser när alla mina debattkåta kontakter på fb jämt och ständigt måste argumentera så fort de får chansen. Jag började undra om det var fel på mig som aldrig debatterar men jag har insett nu att det är för att jag helt enkelt inte passar in där. Mina åsikter och synvinklar i alla dessa olika gråskalor skulle ändå inte bli förstådda på en trångsynt plats där allt är svart och vitt. Jag ser inte ett bara ett svar, en sanningen eller en möjlighet. Sen så är jag kanske för diplomatisk för mitt egna bästa ibland, fast å andra sidan ser jag inte meningen med att diskutera med idioter. Samtidigt så undrar jag hur världen skulle se ut om det inte fanns folk som argumenterade…

Kort sagt, jag känner mig kluven gällande nästan allt jag känner, tycker, tänker och gör. Allt detta överanalyserande, är det bara en nackdel eller kan det föra något gott med sig? Oftast känns det mest som en nackdel då beslutsångesten som uppkommer av detta påverkar mig för mycket i det vardagliga livet, men å andra sidan är jag samtidigt nästan alltid öppen för andras tankar och idéer.