1 April kändes verkligen som ett enda stort aprilskämt. Det började bra med en överraskningsfest och middag på krogen för en kompis som fyllde 30 år. Sen såg jag något som triggade igång min ångest likt en eld i hela kroppen. Jag trodde att kvällen skulle vara helt förstörd, men istället för tårar gick jag hem som ett enda stort frågetecken.
Hela kvällen och natten var en stor blandning av vänskapskärlek, ångest, glädje, sorg, ovanligt mycket uppvaktning, dans och uppmärksamhet. När alkoholen hade hunnit kicka in lite för bra om man säger så dök en person upp. Jag trodde att en konversation med denna person skulle ge mig lite mer klarhet, men istället fylldes jag med ännu fler frågetecken. Saker som kom fram var både sårande, smickrande och extremt förvånande. Så när jag väl bestämde mig för att dra mig hemåt gick jag med rynkade ögonbryn och en förbryllad min. Jag kunde liksom inte smälta in all information jag hade fått och så mycket saker gick emot varandra.
Det som jag trodde skulle ge mig lite klarhet gjorde mig mer förvirrad än någonsin och känner mig fortfarande lite mindfuckad. Samtidigt var det på sätt och vis lite ögonöppnande. Jag kanske alltid kommer att få gå ovisshet och jag måste acceptera det nu. Jag har sagt det förr men nu måste jag verkligen göra det på riktigt.
Jag vart så arg att jag inte kunde hålla inne alla ord som trillade ur min mun. Vad jag en gång i tiden inte ville prata om har jag pratat om för mycket nu. Så nu känns det fan som att det får vara nog.
Det räcker.
Jag har skrivit flera gånger att jag måste släppa taget nu. Ibland har jag till och med lyckats göra det, men sen av någon jävla anledning plockar jag upp det igen.
Jag plockar upp det. Vrider och vänder. Dra sönder allt i små bitar och försöker lägga ihop det igen som ett pussel. Jag analyserar, övertänker och ältar.
Men jag orkar inte älta mer. Personen jag hade snacket med var redigt dragen så jag kan inte riktigt lita på allt som sas. Men jag kan borde lyssna rådet att inse att det inte har med mig att göra. Att det inte är fel på mig. Tyvärr vill den där lilla självdestruktiva sidan i mig vill inte riktigt lyssna.
Snart har 2 veckor gått sen dess och det är inlägget har, som många andra, skrivits på olika dagar. Även om jag inte har fått någon mer klarhet så har jag ändå insett något. Och det är att jag måste börja lära mig att vara okej med ovissheten.
Hur många läxor behöver universum slänga på mig innan jag inser att jag måste släppa mitt behov av att veta allt? Jag vill liksom veta hur boken slutar innan jag ens har börjat läsa den. Är inte charmen med livet att allt är ett enda stort mysterium som väntar på att upptäckas?
Mina rädslor för allt som kanske är, kanske har hänt och kanske kan hända har stoppat mig tillräckligt nu. Jag är less på alla dessa fängelser och kedjor som jag ständigt bygger upp och kedjar fast mig i.
Jag vill bara vara fri.
Och då måste jag sluta hoppa mellan att leva i det förflutna, i framtiden och i olika ”verkligheter” som är byggda ur illusioner. Jag måste lära mig att fokusera på idag och ingen annat. Inte vad som har hänt eller som kan hända, utan bara vad som sker just nu.
Under tiden som har gått har jag verkligen kämpat med det, men ärligt talat har det känts lite lättare. Ju mer jag har lyckats utgå från dagen desto lättare har jag känt mig. Jag har mycket kvar att jobba med, men återigen har jag ömsat av mig ännu ett lager gammalt skinn.
Varje litet utbrott, varje tår och varje hugg i hjärtat tar mig ett steg närmre mig själv. Skuggarbetet jag håller på med är minst sagt obekvämt och jobbigt, men jag börjar äntligen känna mig alltmer hemma. Ju mer smärta jag låter mig känna desto mer fylls jag av glädje och kärlek. Först skrämde det mig att topparna och dalarna blev allt kraftigare, men nu inser jag vad det verkligen innebär.
Jag lär mig att känna igen. Fullt ut och på riktigt.