Utredning del 1:

Idag åkte jag till Mörby för att träffa en psykolog som intervjuade mig om min bakgrund och om min problematik. Egentligen så skulle utredningen förkortas och bara handla om ADHD/ADD men eftersom att aspberger finns i släkten så tog hon upp det ändå. Vi hann inte komma till ADHD-problematiken innan tiden var slut och jag blev lite chockad över det hon berättade för mig. Tydligen så hade jag väldigt många aspbergerdrag, något som aldrig har tagits upp förut. För tillfället så är jag ganska osäker på om jag har själva diagnosen men att jag har drag skulle inte vara så konstigt. Min bror som har aspberger har alltid varit min förebild och en av mina bästa vänner, vi har även delat rum i 14 år så det vore inte så konstigt om jag har tagit efter honom i beteendet. Egentligen så känner jag inte igen mig alls i diagnosen när jag jämför med andra eller läser på nätet, men när hon gav exempel så kände jag mig helt träffad.

Nu sitter jag här med en massa skattningsformulär som jag ska fylla i. Imorgon blir det ett nytt möte med en psykiatriker som jag tror ska göra lite somatiska tester och kanske något annat, spännande. Om hon är lika bra som psykologen jag träffade idag så blir jag väldigt glad, hon var både rolig och omtänksam. Hon var mindre stel än vad andra ofta är och verkade verkligen bry sig. Hon blev uppriktigt upprörd när jag berättade om min ätstörningsproblematik som blev lagd åt sidan när vikten gick upp och tyckte att jag borde börja på en ätstörningsklinik. Hon har tydligen även jobbat speciellt med ätstörda och tyckte att jag hade den ”värsta” och mest svårbehandlade typen av ätstörning då det inte bara är svält eller hetsätning utan både och samt självutrensning. Det har även varit nästan en livslång ätstörning så det blir svårare att förändra beteendet som har funnits så länge. Missuppfatta inte mig nu och tro att jag tycker att jag har det värre än andra, det menar jag verkligen inte (långt ifrån, jag tycker att jag inte har det så hemskt som andra har det). Jag tror mer att hon syftade på att med t.ex. ren anorexi så kan de sikta in sig på en punkt istället för på flera osv.

Hon fick mig att känna mig trygg och hon tog mig verkligen på allvar. Det kändes otroligt bra att prata med henne om allt och efter ett tag så började jag undra var den sociala fobin tog vägen. Det är kanske nu som allt vänder till det bättre?

Detta inlägg har 12 kommentarer

  1. Mathildaa

    Hahah inte kul, men det kommer att bli bättre! 🙂

  2. Märrä :D

    älskar dina texter, helt underbara! 😀
    kan sitta och läsa jätte länge utan att tröttna haha :>

  3. melinda

    har hört att man inte kan ha borderline om man är aspie.. 😮 dock kanske de inte är sant menmen.. (har för mej att du skrivit att du har borderline?)
    jag har ju en form av aspergers, brukar lätt känna igen folk med samma diagnos, dock har ju vi inte träffats så ofta så det är svårt att säga..;o

  4. Mathildaa

    Men det är värt det för det är så jvla snyggt! 😀

  5. Amanda

    SV: ja men då ska jag ta och läsa den, jag gillar också sånna här böcker! 🙂

  6. Bella

    Riktigt najjs header :))

  7. Wilma:D

    – ja de låter ju bra! Blir alltid glad när andra mår bra. Ja sjäv ja…jag mår bra jag, har lov så de e skönt!

    Kram

  8. Wilma:D

    – ja de är juh skönt! Men jag har fått ett extra långt lov! Jag va sjuk hela veckan innan lovet började, och var hemma då oxå!

  9. Ells

    Sv; Ja det får du göra 😀

  10. Anna Katana

    Jag vet bortaställen är jättefina!
    Vad bra att du mött en bra psykolog som verkligen bryr sig och lyssnar. Måste kännas lättare att prata med någon som är så. Vilket det verkar som att det faktiskt gjorde också då du undrade vart din sociala fobi tagit vägen (:
    Din ätstörning blir ju helt klart värre att arbeta med eftersom det är så många olika faktorer som spelar in, men hoppas verkligen att du får den hjälp du behöver.

  11. Johanna Rocky Iron S

    Åh va skönt Ninni att det kändes bra! Glad för din skull att du verkar ha gått bra 🙂

Lämna ett svar