På det här mötet så var mamma med och vi pratade med läkaren om hur jag var som liten. Om mamma hade problem under graviditeten, förlossningen och om hur jag var som bebis. Sjukdomshistorian kom upp och vi pratade även om alla aktiviteter jag utförde. Det var lite intressant att höra hur mamma såg på mina problem och svårigheter, men samtidigt så kändes det jobbigt när jag insåg hur mycket jag hamnade i bakgrunden under mina yngre år. Mamma förklarade själv att hon inte kunde märka av så mycket problem med mig som liten då min bror var mer utåt och extrem. Hans svårigheter var som värst och extrema när jag började växa upp så jag kunde inte riktigt få tillräckligt med uppmärksamhet för att någon skulle kunna se att jag också hade det väldigt problematiskt. Det var när jag började i skolan för första gången som hon började se en total vändning och att jag hade det väldigt jobbigt.
Det största problemen som togs upp var hur jag isolerade mig mer och mer efter dagis och om hur svår jag var när det kom till maten. Min motorik var/är inte den bästa och trots att jag var ovanligt lugn så ramlade jag hela tiden, jag ramlade av att bara stå upp och snubblade på mina egna fötter hela tiden. Så fort något förändrades utan att det var på mina egna villkor så blev allt ”förstört” för mig och jag blev arg och ledsen. När någon sorts rutin förändrades så blev jag även då tjurig och kunde inte hantera det, då blev jag förvirrad och rädd. Sedan fortsatte listan och hon började märka hur lik jag var Max när hon väl pratade om det, problemet var bara det faktum som fortfarande består. Jag håller allt inom mig och visar knappt för de andra hur jag känner när jag väl är där. Jag har knappt ett kroppsspråk och visar knappt några känslor på mina miner. Jag är oftast helt blank.
Hur det här slutar blir väldigt intressant, jag har faktiskt ärligt talat inte ens en susning om vad de kan tänka om allt som har sagts. Vad resultatet blir kan jag inte ens gissa på om det ens blir något, men man vet aldrig. Hela upplevelsen har i alla fall varit givande samtidigt som att det har varit jobbigt. Nästa vecka ska jag fortsätta med några test så vi får se hur det blir!
SV: Vilken tur 🙂 kram
Det låter ju som att du har vissa drag av asperbergs.. Men jag tycker du har kroppsspråk, lite blygt kanske men jag tycker att du visade ganska tydligt att du tyckte det var kul att prata med mig när vi stod och väntade på bussen.. Fast sen så brukar ju vi med borderline vara ganska duktiga på att lägga märke tills kroppsspråk också 😉
Jag är också lite sådär när det gäller rutiner, jag gillar inte alls förändringar som inte jag har bestämt själv.. Det gör mig osäker..
aspergers ska det ju självklart stå! Haha
SV: Nämen tack! Du är sjukt fin du! 😀
Med tanke på inlägget… är det så att du har aspergers?
Sv: Åh, okej. Jag förstår 🙂 Jag har en kompis som har aspergers så jag tyckte jag kände igen symtomen. Själv så har jag precis fått veta att jag har ADD. Och vi hade inga misstankar alls när jag var liten. Det var inte förrän nu som vi insåg att det kunde vara något :O
SV: de är du som är söt! 🙂
sv: Minst sagt :O han har ju flera andra kläder märken också. såg på sweet 16 för några veckor sen och då var det om hans dotter som också hade kommit ut med något kläd märke som hete chris rocks eller något sånt där. så dom är ju typ snuskigt rika!