Förra veckan var ännu en sån där jobbig och stressig vecka. Utredningen på Smärtrehabiliteringen i Danderyd tog fart och nu har jag träffat 5 utav 6 personer som utvärderar mig. Mitt i allt åkande fram och tillbaks som har lett till för många förlorade arbetstimmar blev jag självfallet även förkyld. Facebook påminde mig snällt på min minnessida om att det händer i princip varje år innan midsommar. Alla måste väl ha sin förbannelse antar jag. Jag är fortfarande inte helt bra och har träningsabstinens som bara den. Samtidigt vill jag bara ligga och sova bort dagarna. Min energinivå ligger verkligen på noll.
Första stoppet var hos sjukgymnasten
Första besöket förra veckan var hos sjukgymnasten. Hon klämde och kände. Jag fick böja mig åt alla möjliga håll och lyfta på armarna. Det var inget som var så nytt egentligen. Det enda hon anmärkte var att ena benet är ungefär 1cm längre än det andra. Huruvida det påverkar är ju lite omdebatterat men hon tyckte att jag skulle lägga i något extra i skon för att höja upp ena benet lite.
Besöket hos kuratorn
Dagen efter var det dags för ett besök hos kuratorn. Det blev mycket snack om uppväxten och allt som hände när jag var liten. Jag är så trött på att prata om det så att jag nästan spyr. Det känns inte riktigt som en överdrift när jag säger att jag har pratat om det tusen gånger nu. Jag satte mig väl lite i försvarsställning också. Jag är så van vid att alla jag träffar försöker skylla på ”barntrauma” och stress att jag inte riktigt kan släppa nojan. Även om de träffar sådana som jag hela tiden är jag fortfarande orolig för att de ska missa något och skylla allt på mitt psyke. Det går inte riktigt att släppa det…
Besöket hos arbetsterapeuten och psykologen
På torsdagen var jag först hos en arbetsterapeut och sedan en psykolog. Hos arbetsterapeuten fick jag bära lite saker upp och ned samt göra ett arbetstest där jag skulle föra över brickor till ett bord bredvid. Alla hade bokstäver och siffror på sig och de skulle över i rätt fack så det var lite hjärngympa kan man säga. Hon hade inte heller så mycket att anmärka. Jag lyfter rätt och sitter på rätt sätt. Hon tyckte att jag hade bra koll på hur man skulle göra allt så ergonomiskt som möjligt.
Efteråt fick jag träffa psykologen. Jag var stensäker på att hon skulle sitta och försöka förklara för mig hur man påverkas fysiskt om man mår dåligt. Så som andra har gjort så många gånger att jag bara vill kräkas på alla. Jag förväntade mig också att jag skulle behöva rabbla upp min barndom ännu en gång. Istället förvånade hon mig och var så jävla skön att prata med! Jag blev nästan paff när hon sa att hon inte heller trodde att smärtan hade något med mitt psyke att göra. Hon trodde inte heller att jag skulle bli hjälp av avslappningsövningar och lektioner i kroppskännedom som de andra har nämnt under samtalen.
Jag trodde att psykologen skulle döma mig mest av alla
Hon hade pluggat på och skummat igenom journalen för att ha ett hum om vem jag är. När hon sa att journalen var väldigt gedigen och att hon hade hajat till när hon såg att jag hade fått 6 diagnoser på samma gång blev jag lite orolig. Jag vet vad en gedigen journal och flera diagnoser betyder. Man förlorar trovärdighet och blir stämplad som ”förstörd för resten av livet”. Eller så känns det lite ibland. Men icke, hon såg det till min fördel och tyckte snarare att jag har en otroligt bra självinsikt. Hon kunde se att jag har testat det mesta och har gjort allt jag kan utan resultat. För henne betyder det att det inte kan vara något annat än fysiskt. Det kändes som att en sten föll från mina axlar. Någon tror på mig! Till och med den som ska vara expert på just den psykiska delen. Äntligen! Jag kanske inte inbillar mig och överdriver trots allt?
Samtidigt så oroar jag mig för att allt ska vara förgäves. Om inte de hittar en diagnos som förklarar min smärta och trötthet är jag rätt körd. Att bara få en remiss skriven har varit svårt. Det känns lite som att det här är den sista hållplatsen och alltså min sista chans.
Utredningen på Smärtrehabiliteringen närmar sig sitt slut
Nu återstår endast ett läkarmöte om de inte känner att vi behöver komplettera med något mer. Jag väntar ivrigt och nervöst på att få min tid. Jag vill bara bli klar med det här nu och få förhoppningsvis någon sorts hjälp. Smärtan har inte varit nådig nu de här senaste 2 veckorna och tröttheten har varit abnorm. Vissa dagar känns det totalt olidligt och ibland blir jag otroligt oroad. När kroppen inte riktigt fungerar helt som den ska är det svårt att låta bli att tänka på hur man ens ska kunna gå i framtiden.
Så håll tummarna för mig är ni snälla! ♥ Förhoppningsvis kommer ljuset i tunneln fram snart.