Vad jobbar du med?

Den här frågan får man höra mer och mer ofta ju äldre man blir och jag hatar det! Jag hatar inte bara att få frågan utan är även rädd för att få den. För ärligt talat, vad ska jag säga? På den här bloggen kan jag skriva om nästan vad som helst, om hur jag mår och vad jag gör, men i verkligheten utanför nätet är det en helt annan sak. Jag är rädd för att andra ska se mig som svag, misslyckad och lat som inte klarar av att ens försöka skaffa ett jobb. Rädd för att de ska håna mig för att jag inte heller orkar plugga vidare och utbilda mig till något som säkrar min framtid. Det känns inte som att det är någon idé att förklara för främlingar, bekanta, vissa vänner och till och med släktingar om varför det är som det är. Svårast är det med mina släktingar. Det känns inte som att de skulle förstå eller kunna se på en utan dömande ögon.

När jag ser över på mitt liv känns det mesta som ett misslyckande. Jag känner mig svag och hopplös som inte orkar det som andra verkar lyckas med. Men ett möte för några veckor sedan med min DBT- terapeut gjorde mig påmind om hur hårt jag har kämpat. Jag såg aldrig det jag gjorde som slit, men nu när jag tänker efter så inser jag hur stark jag ändå va. Trots en långvarig utbrändhet, en kronisk trötthet och en ständig smärta tog jag mig igenom levandes varje dag. Sista året i gymnasiet är ett bra exempel på hur mycket jag slet. Jag gick på heltid i skolan, 25 % av min tid gick till DBT möten som tillsammans med läkarmöten kunde bli 3 gånger i veckan. Samtidigt hade jag praktik, tränade och lyckades på något sätt hinna trycka in 2 – 3 timmars promenader nästan varje dag. Allt detta samtidigt som jag led av panikattacker, ångest, depression och bulimi. Den sociala fobin gjorde allt ännu svårare och fick allt att kännas ångestfullt eftersom att jag alltid kände mig iakttagen. Min kropp svalt, jag var svag och skör. Jag körde på full gas utan någon bensin och gick ständigt på en sparlåga som borde ha släckts för längesedan. Varje morgon ville jag bara gråta och på kvällen kändes det som att jag skulle dö. Min kropp och mitt psyke orkade inte med helt enkelt.

Nu mår jag mycket bättre. Bättre än vad jag har gjort på flera år! Men sanningen är att jag inte klarar av att jobba av flera olika anledningar. Den största är helt enkelt att jag måste låta mig och min kropp få vila efter all misshandel som jag har orsakat mig själv. Om jag går in i väggen igen tror jag inte att jag kommer orka att fortsätta att kämpa mer. I flera år trodde jag att jag skulle falla ner och dö på fläcken på grund av all stress som höll på att ta kål på mig. Men hur berättar man för andra som aldrig såg hur mycket man led? De såg mig le istället för att gråta och de hörde mig skämta istället för att klaga. Osynliga funktionshinder resulterar ofta i att andra inte kan förstå eller acceptera ens val och jag vet inte hur jag ska tackla det.

Vad ska jag svara när inget svar verkar vara tillräckligt bra för andra?

12 svar på ”Vad jobbar du med?”

  1. hatar också att få den frågan.. eller när folk frågar vart jag får pengar ifrån.. de känns som att dom tänker att jag tror att jag är för bra/lat för att skaffa ett jobb eller nåt, men jag klarar liksom inte av det, inte just nu iaf. :/ dom flesta vet ju inte om min situation men jag brukar liksom inte gilla att prata om de, just för att folk sällan förstår o ba "äsch de e väl inget " typ 😮

    Svara
  2. Jag hatar också att få den frågan, även fast jag har ett jobb (eller ja, jag jobbar inte så ofta – är ju timanställd). Det värsta är när folk frågar hur jag har råd att bo själv. Jag tycker att folk bör sköta sig själva, suck.

    Kram <3

    Svara
  3. RE: Jo många smaker är ju asgoda! Jag vet att jag inte blev glad åt half baked! Blev grymt besviken faktiskt :O Men Phish food, baked alaska, cookiedough ja men typ dem :3

    Svara
  4. RE: Baked alaska är nästan sliskigt söt! Tycker inte den smakar så himla mkt vanilj faktiskt :O Prova på, du kanske gillar den ^^

    Svara
  5. Hm, inte helt lätt kan jag förstå. Du har kämpat på jättebra och gör det fortfarande. Dukanske kan säga att du ännu inte bestämt dig för vad du vill jobba med, men ztt du pluggar lite på socialhögskolan. Det stämmer väl ganska väl. Kram

    Svara
  6. Försök att inte bry dig så mycket om vad andra tycker och tänker när de ställer den frågan. Jag vet att det är jättesvårt men försök. Du behöver all din kraft till att må så bra som du kan. Ingen kan sätta sig in i hur det är att leva med funktionshinder om man inte har det själv och det blir ännu svårare om det är dolda funktionshinder. Jag vet frustrationen över att inte bli trodd när man är utbränd i unga år, att känna att andra verkar tycka att man inte jobbar lika hårt som dem (när man egentligen jobbar dubbelt så mycket på grund av sitt funktionshinder). Du behöver inte känna att du måste studera nu eller att du måste ha ett jobb nu, låt din kropp få ta den tid den behöver. Du är ung och du har all tid i världen, du behöver inte bestämma dig för någon utbildning eller jobb nu. Försök att vänta med det tills du känner att du orkar.

    Svara

Lämna en kommentar