När ska du börja leva ditt liv egentligen? Medan du sitter där i din ensamhet passerar ditt liv i en rasande fart. Varken livet eller människorna omkring dig kommer att vänta på att du en vacker dag ska vakna. Vad väntar du på? Väntar du på att en gyllene möjlighet helt plötsligt ska komma och knacka på din dörr? I sådana fall ska jag berätta en hemlighet; Den kommer aldrig att kunna hitta dig. Möjligheter skapas när vi går ut och utsätter oss för allt vad världen än har att erbjuda. De finns där ute hela tiden. Du är bara för blind för att kunna se dem.
Vi måste riskera att misslyckas och att bli sårade. Och vi måste misslyckas och bli sårade flera gånger om. Jag vet att de är lättare att stänga in sig själv i sin skyddande bubbla. Att isolera sig och rymma från allt som har med ansvar att göra kan vara otroligt lockande. Hur mycket lättare det än är att bara skita i allt, ge upp och gömma sig från världen… Är det verkligen värt det för att sedan längre fram känna hur man har slösat bort sitt liv?
Varje val räknas – Även de små.
Att förändra sitt liv är lättare sagt än gjort. Alla val vi göra varje dag tar oss antingen ett steg närmare eller ett steg längre bort från där vi vill vara. Att stå stilla och att bara finnas är det enklaste valet. Det är som ett sorts limbo där bekvämlighet blir din största trygghet. Ingenting händer och ingenting ändras. Varken till det sämre eller till det bättre. Jag vet att jag för inte så länge sedan skrev att jag inte ska tänka på hur mycket jag har missat i mitt liv. I inlägget ”Livet börjar på riktigt efter min 25-årsdag” skrev jag om hur jag inte vill sitta och ångra allt som jag aldrig gjorde. Ibland är det bara svårt att inte sitta och drömma om allt som kunde ha varit eller var jag kunde ha varit idag. Men jag försöker att lägga fokus på rätt ställe. Istället för att fokusera på allt som kunde ha varit ser jag mer fram emot allt som kan tänkas komma i min väg.
Jag tar inte varje tillvara på varje tillfälle jag får men jag gör det allt oftare. Det är lite svårt att försöka göra mer när jag knappt får ihop mitt liv. Min stresstålighet är inte så särskilt hög och jag känner mig otroligt lätt kvävd. Det gäller väl att hitta en balans antar jag. Mellan att våga sig ut på nya äventyr men att även låta sig ta tid till återhämtning. För ett par veckor sedan vågade jag till exempel tacka ja till en inbjudan där jag bara känner alla människor otroligt ytligt. Jag var säker på att jag skulle ha tråkigt men visste samtidigt att jag skulle ångra mig om jag inte gick. Det slutade med att det var en otroligt mysig kväll och att jag trots allt kom de andra om ändå bara lite närmre. Ibland gör det där ”lilla” väldigt mycket.
Vi måste leva livet medan vi kan.
Jag har en vän som har gnällt på mig ett flertal gånger. Han brukar säga att han vill känna att han har upplevt tillräckligt mycket innan han dör. Att jag är tråkig och missar alldeles för mycket. Jag har försvarat min passivitet men jag kan ändå se att han faktiskt har en poäng. Jag kommer nog aldrig orka svänga runt så mycket som han gör men jag hoppas att jag ändå kommer att komma till den punkt då jag känner mig mer ”fri”. Att aldrig orka, våga eller ens ha viljan är att vara fängslad. Jag har berövats av min livsglädje och har därav blivit berövad av min frihet. Jag är inte född till ett tråkigt liv men har ändå blivit kedjad till ett.
Jag vill inte vara fängslad längre.
För varje år växer jag. För varje år lär jag mig något nytt. Jag faller, jag klättrar upp, faller igen och kämpar genom taggar och snår. Jag dansar barfota på törnen genom åren precis som förr. Skillnaden nu är att det inte finns en rosbuske som håller fast hela min kropp. Mina fötter sitter kanske kvar i grenarna som är fulla av taggar men ibland lyckas jag dra mig loss. Må hända att jag har förlorat min frihet en gång i tiden men nu är jag mer besluten än någonsin. Mina kedjor kommer att slitas loss.
En av mina största rädslor är att jag kommer att lämna livet utan att känna att jag levt.
Ingen annan än jag kan frigöra mig. Och ingen annan än du kan frigöra dig. Det är en lång väg med många hinder att gå men vi alla kan klara det. Vi måste bara tro på oss själva. Så gå ut, skratta, le, gråt, skrik och lev!
Vad väntar du på egentligen?