Under många år har jag pratat, ältat och gått i terapi för mitt förflutna. I alla dessa år har det alltid gått tillbaks till en och samma situation. Trots det var det inte fören några veckor sen som jag insåg att jag hade bearbetat hel fel sak.
För i alla dessa år har jag alltid beskyllt mig själv, oavsett vad mitt förnuft eller andra har sagt. Men när jag stod där full och ensam i mitt rum gråtandes var det som att insikten slog ner som en blixt från klar himmel. Jag hade varit ute och haft en rolig kväll där inget negativt hade hänt. Trots det forsade tårarna ner för mina kinder medan jag höll handen för min mun för att ingen skulle höra mig kvida.
”Varför var jag aldrig värd att kämpa för?”
Medan jag försökte tysta mig själv och hålla inne mina skrik slogs jag av en förvirrande känsla av lättnad. Jag kände mig lika trasig och ensam som förr i tiden, men samtidigt kunde jag ändå äntligen förstå mig själv.
Jag har så länge försökt att släppa min skuld och bearbetat mina konflikterande känslor i allt. Men i den stunden började jag inse var det var som jag aldrig har vågat erkänna för mig själv eller någon annan. Något som jag begravde inom mig och kände att jag var tvungen att axla på egen hand. För vad som än händer i mitt liv har jag alltid tendensen att vända på det så att det är jag som bär skulden.
Att endast kunna säga det högt tog bort udden av det
Den här veckan spenderas på vårt sommarställe Landsort. Det har verkligen varit en avslappnande och helande vecka som jag har behövt sedan länge. Min bästa vän, kusin och själasyster var här några dagar så vi lyckades få tid att prata ut lite om det förflutna.
Att kunna säga ut högt vad jag kände under den värsta perioden av mitt liv kändes otroligt befriande. Vi har pratat över hur dåligt jag har mått över mina val så många gånger nu. Över att jag tvingades göra dem och hur skyldig jag har känt mig.
Den här gången kunde jag äntligen säga högt ut hur jävla övergiven och ensam JAG kände mig.
För ett tag sedan skrev jag om hur dåligt jag mådde för att jag kände att jag övergav någon annan. Jag antar att sanningen är att jag undermedvetet har valt att inte känna vid att det snarare var tvärtom. Hur dåligt jag än har fått mig själv att må över det är det lättare att svälja än att erkänna den totala känslan av övergivenhet.
Jag borde aldrig ha blivit lämnad kvar ensam med någon som inte ens var där mentalt. En tid hade jag i alla fall en trygghet vid min sidan, men han valde att flytta helt. Jag kan nästan fortfarande känna den starka ångesten jag fick dagen jag fick reda på det.
Jag borde inte ha behövt ta hand om någon när jag var så ung. Jag borde inte ha behövt trösta vuxna när jag inte ens fick chansen att trösta mig själv. Jag kunde inte ens berätta vad jag kände för någon och det fick min ensamhet att kännas ännu mer påträngande. De få gånger jag försökte öppna mig, om ens lite, kände jag mig straffad. För även de la all börda på mig med ord som har repeteras i mitt huvud i så många år.
När jag började stänga av och bli svår att kontakta borde någon reagerat. Men ingen gjorde någonting. Barnet i mig kände sig så jävla ensam, övergiven och totalt ovärdig. Jag var inte värd att sluta dricka för, jag var inte värd att vara stabil för, jag var inte värd att räddas och jag var inte värd att få sörja och bearbeta min sorg.
Allt jag fick var bördan att bära på inte bara min egna utan även alla andras smärta.
Även om jag vet bättre idag triggas mitt inre barn konstant
Mitt vuxna jag vet bättre. Jag behöver inga ursäkter eller förklaringar från de som var inblandade. Jag vet att livet inte är så enkelt och val som inte gynnade mig gjordes inte för att såra mig. Så att säga/skriva det här innebär inte att jag behöver något från någon annan. Inte heller betyder det att jag beskyller alla andra för allt jag har gått igenom.
Allt jag behövde var att erkänna det för mig själv.
Det får liksom mina känslor i mina relationer att vara lite mer logiska. Jag trodde alltid att jag såg en viss person i alla kärleksrelationer när jag försökte ”rädda” min partner. Nu inser jag att jag försökte fylla tomrummet i mig själv genom att ”rädda” dem på ett sätt som ingen gjorde för mig. All misstro, pessimism, svartsjuka och bekräftelsebehov känns inte lika konstiga längre.
Jag hann aldrig lära mig att trösta mig själv samtidigt som min självkänsla var noll och tillit helt förstörd. Det är kanske inte så konstigt att jag desperat gjorde allt för att få någon typ av validation samtidigt som jag alltid var rädd för dagen då allt förändras. Känslan av att aldrig vara tillräcklig har verkligen färgat alla mina relationer.
Det var också skönt att först erkänna det för någon som jag litar på till 100%. Min själasyster är en av få som såg mig under den perioden. Hon har verkligen sett alla de värsta sidorna och perioderna av mig och mitt liv. Ibland känns det ännu lättare att prata med någon som verkligen vet ALLT och som dessutom kan hjälpa mig att fylla i lite luckor.
Att hon satt och försökte prata med mig dag ut och dag in utan att ens få gensvar gör såklart lite ont. Jag hatar att hon behövde gå igenom det när hon själv var ett barn och inte kunde förstå. Jag blev så tom att jag knappt kunde möta hennes blick längre. Det kändes som att någon höll för min mun konstant och som bäst fick hon ett tyst ”mm” tillbaks. Vi brukade ju prata och leka varje dag så det var ju såklart tufft för henne också. Trots det har hon aldrig någonsin gett upp på mig. Hur sjuk jag än har varit och hur jag än har betett mig har hon aldrig ens hyst agg mot mig.
Jag önskar att jag kunde se det tidigare för hon är verkligen någon som har kämpat för mig. Hon får mig att känna mig värdefull och villkorslöst älskad. Så varför kommer jag inte ihåg det när min traumarespons triggas igång?
Allt det här får mig verkligen att inse hur viktigt det är att gått till botten med saker och ting. Att erkänna ALLT och inte låta skam eller skuld hindra en från att känna det man känner. Hur ska jag kunna hela mitt inre barn och jag förnekar dess känslor hela tiden? Jag har lagt en del skuld på en person, men jag har inte riktigt velat göra det på andra. Nu inser jag att jag borde bara ha låta mig känna det jag kände istället för att låta det växa som en jävla tumör.
Jag var så jävla arg på många, men jag stod inte ut att låta de ta skulden när jag visste att de led. Så jag tog all den skuld och la den på mig själv. All ilska tog jag ut på mig själv natt efter natt.
Ännu ett steg är avklarat
Jag började skriva det här inlägget förra veckan och som vanligt hann jag inte skriva klart det. Nu är jag hemma igen och känner verkligen att jag har kommit hem med en helt ny energi.
Visst kunde jag känna hur tankarna började flöda nästan direkt när vi klev av båten på Ankarudden. Jag kunde verkligen känna hur mitt gamla mönster började tränga sig på med en väldans fart. Men den här gången kände jag bara att nej, fuck this shit.
Den senaste tiden har jag övat mycket på att släppa kontrollen. Nu tar jag den tillbaka, fast på ett helt annat och mer hälsosamt sätt. Jag orkar verkligen inte vara en slagpåse för varken mig själv eller någon annan längre.
This is it.
Jag släpper taget om ännu mer skit, ömsar ännu mer skinn och pushar genom varenda smärtsamma utmaningen. Jag vägrar att vara fast i alla mina mentala fängelser mer. Vad det än krävs, jag bryter mig ut.
Vi ses på andra sidan!