Det är helt otroligt hur lättlurad och naiv man kan vara. Fastän man har lärt sig sin läxa många gånger innan fortsätter man att gå på sitt inre monsters ord. Man vet att det är ens egna röst men ändå så lyssnar man som om det var någon annan som talade till en. Trots vetskapen om att den har ljugit förr så faller man alltid om och om igen för dess hån och befallningar. Man borde veta bättre och egentligen gör man det, men i den sekunden som rösten vaknar till verkar det som att man glömmer bort det eller helt enkelt förnekar dess felaktighet. Det är på grund av den här rösten som jag aldrig blir nöjd över den jag är och hur jag ser ut. Vågens siffror och ens BMI gör knappt någon skillnad, för hur mycket eller lite det än visar ser man alltid lika stor ut. Jag ser inte alls ut att väga som det står på vågen. När jag ser mig själv i spegeln ser jag en överviktig person med platta obefintliga bröst och helt oproportionella kroppsdelar.
Jag har aldrig sett ner på mulliga, överviktiga, tjocka personer eller någon kroppstyp alls och det gör jag fortfarande inte. Det är därför det känns så dumt att jag får en sån hemsk ångest bara för att jag känner mig knubbig. Kanske handlar det om att jag fick höra det ett flertal gånger när jag var liten på ett väldigt nedvärderande sätt. Men det som stör mig är att jag fick sådana här tankar innan jag blev retad och innan jag ens var lite mullig. Det började redan på dagis och jag vet fortfarande inte varför jag började redan då skämmas över mig själv. Varför känner så många så här egentligen? Ibland känns det som om alla skyller på media men jag tror att det ligger djupare än så. Jag förstår bara inte varför det måste gå så långt tills att man hatar sig själv.
du är vacker, ninni!
Finaste du, tro på ditt eget värde, det är mycket högre än du tror! Kramar xoxo