Vila i frid älskade farfar

Jag hann inte säga mitt sista farväl och krama dig för sista gången som jag önskar att jag kunde. Hur många år sedan var det sen vi sist sågs? Två år? Tiden sprang iväg och i månader har jag velat hälsat på dig och hoppats att jag kan nå dig på något sätt, att mina blickar kunde tala för de orden jag inte vågade säga. Men rädslan kom i vägen, jag kom aldrig och teg. För under fasaden som jag höll upp i alla dessa år fanns en flicka som längtade och som fortfarande längtar efter att ha en riktigt relation med sin farförälder. Du var ju ändå min enda riktiga farfar och trots att jag alltid var rädd för dig så ville jag så gärna ha din uppmärksamhet. En uppmärksamhet som jag inte förtjänade eller ens försökte få och som jag undvek när jag väl fick den. När jag var liten var jag för rädd och blyg av mig och när jag blev äldre stod vi redan för långt bort från varandra. Jag var ofta arg på dig för allt dumt du sa och gjorde men vågade aldrig erkänna den riktiga anledningen, att jag kände mig åsidosatt och oviktig ju äldre jag blev.

Min stolthet lät mig aldrig berätta för någon hur jag kände. Ingen har någonsin fått höra hur jag verkligen kände på djupet och varför, inte heller vet jag om jag vill öppna upp mig så pass mycket nu heller. För jag vet inte hur jag ska förklara och uttrycka det jag känner och har känt i många många år, vilket ondsint svartsjuka som har bubblat i mig och hur jag har undvikit det jag egentligen ville få uppleva. Jag skriver inte det för att jag är bitter på dig farfar, utan för att jag är besviken på mig själv som lät det skapa en stor reva mellan oss. Det var aldrig ditt fel utan mitt och det är jag ledsen för, men jag hoppas att du på något sätt kan känna nu att jag faktiskt bryr mig. Att jag inte är känslokall och har glömt dig i mitt förflutna som det kanske kändes. Vila i frid farfar, efter nittio år förtjänar du att få vila och låta din själ få ro. Det glädjer mig att du fick somna in på ett fridfullt sätt.