Den 7 september förlorade vi en fantastisk människa med värme som ingen annan. Ingen kan ge så varma och trygga kramar som min mormor kunde. Även i vuxen ålder kunde hennes kramar få mig att känna mig som ett litet barn i igen och jag kände mig genast så trygg.
”Du är min lilla prinsessa”, brukade hon alltid säga, och jag svarade varje gång: ”Och du är min drottning.”
När man tittade in i hennes vänliga och kärleksfulla ögon behövde man aldrig ens fundera på om hon älskade en. Mormor hade en fantastisk förmåga att låta sina ögon visa känslorna fullt ut. Hon var, precis som morfar, väldigt familjär och ville alla väl. Hon älskade hela familjen, barn och barnbarn, otroligt mycket.
Att få höra henne prata om alla minnen med familjen var alltid en fröjd och det gjorde hon gärna ofta. Speciellt det här senaste året. Och hon missade aldrig chansen att berätta att hon älskade alla så mycket och hur bra vi har haft det tillsammans. Det har verkligen gjort det enklare för mig att hantera hennes bortgång. Med morfar kände jag skuld och sorg över att jag inte berättade hur mycket jag älskade honom. Men tack vare att mormor visade vägen kunde jag ofta den här sista tiden säga att jag älskade henne. Att hon delade med sig om alla minnen med oss öppnade upp flera gånger för att jag kunde uttrycka min tacksamhet för att de var så närvarande och aktiva i våra liv.
Jag hade verkligen världens bästa morföräldrar. Eller jag har. För jag känner hela tiden hur de alltid är med mig på ett eller annat sätt.
Det gör ont att inte kunna vara med dem fysiskt, att kunna se dem och prata med dem. Men samtidigt finner jag frid i sorgen av vetskapen att min mormor äntligen får vara med sin bästa vän och make igen. Hon saknade honom verkligen hela tiden och jag bara vet att de är tillsammans igen på Öland, stället de älskar mest.
Jag får hela tiden videos i huvudet på hur mormor springer skrattandes mitt i rapsfälten på Öland. Äntligen är hon smärtfri och kan göra allt det där hon saknade att göra. Hon var 91 år, men kände sig som 20 i huvudet brukade hon säga. Så hon blev chockad varje gång hon såg sig i spegeln och hon var frustrerad över att hon inte längre kunde göra allt som förr. Hon blev allt orörligare, fick ondare och började tappa synen nästan helt. Så hon kände sig rätt nedslagen även fast hon kämpade på som bara den. Min envisa älskade mormor.
Att förlora henne är hemskt och jag saknar henne så mycket. Det händer mycket positiva förändringar i mitt liv nu och jag vill inget hellre än att ringa henne och dela med mig. Jag vill ju så gärna berätta för henne att hon inte behöver oroa sig. Jag vet att hon vet och ser allt som händer, men jag önskar att jag kunde få höra hennes glada och uppmuntrande röst.
Fan va jag saknar dig mormor. Tack för allting du någonsin har gjort för mig och alla andra i familjen. Tack för att du alltid har öppnat upp ditt hem för mig och tack för att du alltid har fyllt mig med kärlek. Jag älskar dig så himla mycket och det kommer jag alltid att göra.
Du kommer alltid att vara min drottning och jag kommer alltid att vara din prinsessa.