Vila i frid farfar Harald

I torsdags åkte jag till Stora Essingen för att se min farfar för sista gången. I söndags tog han sitt sista andetag. Vi alla visste länge att han skulle dö vilken dag som helst, den tappra mannen höll sig levande längre än vad han egentligen skulle ha gjort, men det känns ändå lika tungt. Han hade kämpat mot sin cancer i över 15 år och till sist spred den sig över hela kroppen. Det var chockerande att se honom i sina sista dagar då han bara var skinn och ben, inte längre kunde prata och knappt kunde se. Men jag är trots det glad för att jag trotsade min rädsla för verkligheten och fick ett avslut. Det är något som jag nu i efterhand önskar att jag hade fått med min biologiska farfar. Det hela känns overkligt och det är svårt att greppa men jag mår bra trots omständigheterna. Jag har en stor släkt med många som sörjer just nu och mina tankar går till dom, min älskade familj. Det kommer att vara tufft den närmsta tiden men allt blir lättare när man har varandra att stötta sig mot.

Vila i frid farfar Harald ♥