Jag längtar tillbaks till den flickan jag en gång var, flickan med långt guldblondt hår och stora blåa ögon som sken av glädje. Jag saknar den jag en gång var och drömmer mig tillbaks till den tid då jag faktiskt var rätt söt och älskbar. En liten flicka som fick glädjerus av att springa ensam i bergen på landstället i skärgården där allt alltid var så underbart. Vinden blåste bort håret från ansiktet medan solen kysste min hud, jag kände mig levande och så lycklig som man bara kan vara. På dagarna kunde jag tränga bort det onda och höll det inne tills nätterna då jag kunde acceptera den, om ingen ser det så finns det inte trodde jag. Så fort solen steg upp så sken jag minst lika mycket och förnekade att mina tårar hade fallit bara några timmar tidigare. Jag levde som i en film, levde i min egna bubbla och sprang ifrån verkligheten till min perfekta egna värld.
Jag saknar kontrollen jag hade och hur jag kunde bestämma över när känslorna fick komma fram. Jag längtar så mycket tillbaks till den lilla flickan som aldrig kunde sluta att sjunga sina påhittade låtar vartän hon gick. Hon som fick abstinens direkt efter att hon hade slutat och som alltid sjöng vare sig hon var ensam eller med vänner. Hon var fri, åtminstonde på dagarna där ingen kunde skada henne. Då kunde ingen varken se eller höra och då kunde det ju inte heller existera. Då tillät hon sig själv att få vara glad och ha roligt, då var det inte förbjudet och livet lekte när hon ville att det skulle göra det.
Jag vill vakna upp igen.
Jag säger bara som det är, söta du!
Alltså, du beskriver mig, mina tankar, känslor och mitt liv svart på vitt i din blogg. Orkeslösheten, ångesten, att känna sig ful, äcklig, misslyckad, meningslös osv. Det känns som att vi är en och samma person. I alla fall enligt mig ; )
Borderline är fan förjävligt att behöva leva med. Det påverkar inte bara en själv, utan hela sin omgivning, dagligen. Man sårar de man älskar mest, utan att egentligen veta varför. Sen får man ångest för att man sagt/gjort saker man inte riktigt kunnat hjälpa. Alltihop är en enda stor, ond cirkel…
Känner du förövrigt att DBT:n hjälper dig bra? Jag vill också börja i det, men närmaste stället härifrån Karlstad är Göteborg : /
Du skrev något om att du kände dig lat när du var i skolan, för att du inte 'gjorde det du skulle' . Det handlar verkligen inte om lathet! Tracka inte ner på dig själv så. Det har med orken att göra, när man mår som vi har man svårt att koncentrera sig på viktiga saker, och tappar lätt fokus. Människor som inte förstår vår situation ser ofta ner på en, och tycker att man är just lat och bara skiter i saker och ting, men så är inte fallet.
DU är bra, älskvärd, meningsfull och jag är helt säker på att dina föräldrar är jättestolta över dig!
Varför är det alltid så att man längtar till/vill ha det som man inte kan få? :/