We all were drunk at midsummer.

Min midsommar blev väldigt bra och det var grymt mysigt att få vara i skärgården igen och komma iväg från storstaden en stund. Det var en del skyfall då och då men utöver det så var det rätt bra väder och igår under förmiddagen lyckades jag få lite färg i ansiktet.  Att sova i tält var kanske inte det mest bekväma men samtidigt var det rätt mysigt och ovanligt nog slapp jag min rädsla och en aningens paranoida tankar som jag får när det är mörkt och känns otryggt. Det var första gången nu i helgen som jag träffade Julians pappa, hans flickvän och några av hans släktingar. Jag kände mig väldigt social och blygheten syntes knappt till, vilket kändes ganska så häftigt. Jag tror inte att jag någonsin har känt mig så välkommen till någon annans familj förut så det kändes så mycket enklare att vara med dem än vad de har varit med t.ex. mina ex familjer. Dessutom så var det underbart att få åka båt igen och känna vinden i håret medan vattnet kysser en i ansiktet. Jag har verkligen saknat det och jag saknar fortfarande det livet.

Dödsångesten kring maten och kroppen höll sig tyvärr inte borta en enda sekund och jag kunde känna hur kroppen växte för varje tugga jag tog. Min önskan krockar med andras förväntningar på mig och detta skapar en gigantisk explosion av förvirrade känslor. Jag har något jag strävar efter men samtidigt så backar jag ibland tillbaks från min dröm för att glädja andra. Andras olika åsikter och ord kolliderar med vad jag vill och längtar efter, det får mig att bryta ihop allt för ofta och jag lämnas alltid med ett samvetskval. Hur jag än gör slutar det med att jag faller och tar ut all ilska på mig själv. Ibland känns det som att jag är fängslad i ett mörkt fängelse samtidigt som jag vet att nyckeln ut finns i min närhet, problemet är att jag kan inte finna den.

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. Therese

    Sv: okaaj, jodå det e bara bra! 😀 <3

  2. Mel

    Stolt över dig! Belöna dig själv ordentligt!
    Hoppas du finner nyckeln… kram.

Lämna ett svar