Över 19 år har gått och jag ännu knappt lärt mig någonting om alla dessa sociala regler som trots sin osynlighet existerar. Det får mig att ständigt känna mig fängslad av tunga kedjor som aldrig låter mig få gå fri. Barndomen fylldes snabbt med behovet att analysera, att bevittna, memorera och lära in hur man ska vara och bete sig runt andra människor. Det har inte gått en endaste dag utan att jag har suttit och tänkt på hur jag borde vara och på alla fel och misstag som jag har gjort under årens gång. Jag försöker lära mig och förstå hur ni andra människor fungerar och tänker men knappt något verkar lyckas sjunka in. Alla sociala regler och signaler känns som ett ändlöst och omöjligt spel som jag alltid förlorar. Jag har alltid gjort allt i min makt för att känna att jag passar in någonstans men jag känner mig alltid som en alien från en annan planet. Det känns som att jag inte hör hit. Så fort jag börjar lära mig i en umgängeskrets om vilka regler som gäller så verkar det alltid helt plötsligt förändras när det kommer till en annan miljö. Det som är okej för någon annan att göra är inte alltid okej för mig att göra, vissa saker får sägas ibland för vid en annan tidpunkt vara helt förbjudna. Jag ser hur andras ögon himlar, hur deras munnar suckar och hur de ofta struntar i att svara när man äntligen vågar prata. Men jag förstår aldrig vad jag gör för fel för jag kan aldrig sätta fingret på vad det är som ni egentligen vill och förväntar er. Antingen är jag för tråkig eller för intensiv, säger för lite eller för mycket. Vad är okej egentligen?
Ibland orkar jag inte längre och vill inget annat än att ge upp. Jag kommer ändå aldrig känna att jag passar in någonstans i den här världen och jag kommer alltid att känna mig utanför. Visst finns det kurser om relationer för de som har liknande problematik som mig men kommer jag någonsin att lära mig? I sommar är jag 20 år och jag känner mig fortfarande helt socialt inkompetent och ovetande om vad som är och inte är okej. Jag försöker analysera andras kroppsrörelser och finna samband men det känns bara som ett konstigt skådespel. Ett ständigt viftande med armarna som inte har någon mening i huvudtaget. Inte ens ansiktsuttrycken säger mig någonting. Ni är som blanka papper för mig som alltid gör mig så förbaskat förvirrad. Ibland känns det lika bra att bara låta mig isolera mig själv igen så att ni slipper handskas med en sån dum och ovetande person som jag. Isolering är väl det jag kan bäst och då kan jag inte göra alla dessa fel som jag gör dagligen. Jag orkar inte med denna förvirring, skammen och ångesten som gör mig spyfärdig. All min energi går ut på analysera och minnas hur andra gör men till vilken nytta? Det fastnar aldrig och reglerna förändras utan att jag får hänga med på noterna. Ibland känns det som att det är lika bra att bara lägga locket på och ignorera konsekvenserna utav det.
Det låter väldigt jobbigt, både din trötthet och din känsla av att vara socialt inkompetent. Jag kan helt ärligt säga att jag inte har märkt någonting av din sociala inkompetens. Min uppfattning är att du socialt fungerar precis lika normalt som vem som helst, men jag förstår att det inte är din känsla. Isolering är kanske inte ett bra alternativ, men det är nog bra att med omsorg och i den mån det går välja sitt umgänge. Jag menar att i möjligaste omfattning umgås med människor som du känner att du är accepterad av och som inte himlar med ögonen mm. Det tycker jag för övrigt inte man ska göra oavsett. Att någon himlar med ögonen när du talar säger mer om den personen tycker jag. Det är en kränkning som inte är okej. Alla människor beter sig olika och det måste man få göra. Vad är förresten det normala? Kram
Uh, känner igen mej i det där. Iaf när man väl tar mod till sej att försöka prata med någon så får man en jättekonstig blick tillbaka och inget svar. Har försökt göra så om jag mött klasskamrater ute på stan, fast nu har jag gett upp, dom har redan satt en stämpel på mej och den går inte att ändra. Fast jag vet att man inte får ge upp ändå
Jag känner också igen med i det med att ta mod och prata med nytt folk. Ibland finns det som sagt folk som är trevliga och vill lära känna en, medan andra ger en konstig kall blick och det är jobbigt att veta vad man ska göra i ett sånt läge :c
Sv: Men gud, 6år?! O_O
Åh. Åh! Vad jag kände igen mig i det du skriver. Även jag lider utav socialfobi vilket gör att saker som att gå på stan, bio känns omöjligt. Skolan ÄR dock omöjligt för mig. Små klassrum fullt med människor som stirrar. Jag vet inte. Jag och människor funkar inte bra ihop. Och jag vet att det hänger ihop med mitt självförtroende och självkänsla. Jag har gått upp nästan trettio kilo i vikt och ser verkligen ingenting bra med mig själv. Och då är jag övertygad om att ingen annan kommer se någonting bra med mig heller. Jag är GALET rädd för att göra bort mig själv, och sätter mig därför inte i sociala sammanhang. Det handlar så mycket om en själv och hur man mår egentligen.
Men jag hoppas verkligen att det löser sig för dig, och mig med för den delen. We are not alone! Kämpa på, tjejen!
sv: weheartit är bäst! hehehe, segt svar..
Sv: Ja, så måste det ju vara. Min kropp verkar också ha blivit mer mottaglig, förut tog jag större mängder av Theralen och blev inte vidare sömnig men nu behövs det bara två tabletter så sover jag i flera timmar. Lergigan har jag också på recept, tror det blev likadant med den. Vågar inte heller ta sömnmedicin när jag ska upp tidigt, problemet å är ju att man inte får sova ordentligt. Så antingen tar man det, sover och tar sig inte upp eller så tar man det inte, sover dåligt och är ändå trött.
Tack! Det blev inte av, fick avboka så nästa vecka blir nog det sista.