Why so sad?

Morgonen tog emot och jag var tvungen att slita ut mig själv ur mitt rum för att komma iväg till praktiken. Det var sista gången för mig idag och det verkade inte vara någon som brydde sig så mycket om det. Det var inte ens ”tack och hej” utan bara hej då. Nu slipper jag i alla fall gå dit mer och göra deras skitjobb gratis som jag har gjort sedan Oktober. Jag önskar faktiskt att jag slutade tidigare så att jag hade sluppit en del av min ångest som har gnagt extra mycket varje gång jag har gått dit. Träningen efteråt kunde tyvärr inte muntra upp mig trots att det gick mycket bättre än vanligt. Nedstämdheten som kom på morgonen sitter fortfarande kvar och ångesten verkar växa och bli värre för varje timme som går. Man kanske borde gå och lägga sig redan nu? Imorgon ska jag dit där alla dessa ögon finns, jag ska dit där alla känns så besvikna på mig… jag ska gå till skolan. Det är lika bra att jag lägger mig tidigt och samlar energi till att klara mig igenom dagen så att jag kan dölja min inre storm.

 

Detta inlägg har 2 kommentarer

  1. ellen

    hoppas de blir bättre imorrn <3

  2. isabelle

    vad praktiserar du med? fin blogg 🙂

Lämna ett svar