Wishing I was someone else but I’m not, I’m myself

Jag känner mig helt uppriven. Förkrossad och modfälld. Jag har gått upp i vikt, igen. Vad jag väger vet jag fortfarande inte men visst märker jag själv att det har skett en del förändringar med kroppen. De senaste vikttagningarna har min behandlare till och med varit tvungen att säga till att det har börjat ske lite för stora hopp. Jag märker själv att det knappt finns några kläder kvar som jag kan använda eller som jag inte ens vågar ta på mig. Min kropp har prytts med fler hudbristningar lite här och var över de gamla som börjat blekas bort. Det är svårt att ta in allt och inse att man får tillbaks kroppen man så länge har kämpat emot. Det är ångestfullt och känns helt fruktansvärt. Den närmsta veckan ska jag börja med belöningsschemat igen för att sedan utvärdera om jag även måste ta tillbaks måtten igen. Det känns som ett stort bakslag men man kan väl inte förvänta sig att bli frisk efter bara ungefär 5 månader på kliniken. Just nu orkar jag bara inte med det här längre…

Om bara den ständiga hunger kunde försvinna… Då skulle allt bli så mycket lättare att hantera. Det var en stor anledning till varför jag var så förväntansfull över alla läkarmöten och bytet av medicineringen, men inget tycks hjälpa och de verkar aldrig förstå. Den nya läkaren verka även tycka att alla centralstimulantia är likadana så inte tycker han heller att det är nödvändigt för mig att testa Adderall eller Metamina istället för de som innehåller metylfenidat. Jag fattar inte hur han tänker då när man brukar testa dom om man inte får någon god effekt av just de preparaten. Metamina verkar även vara skonsammare för hjärtat enligt många så jag förstår inte vad problemet är. Ska jag gå runt med en kronisk hunger och överväldigande trötthet hela mitt liv? Men om jag vill kunna arbeta, må bra och kunna höra när andra pratar då? Jag vill kunna läsa utan att glömma bort allt direkt och kunna göra något så enkelt som att ta hand om min egna vardag.

Förlåt för ännu ett tråkigt inlägg men jag måste bara få ut en del av min frustration. De är för mycket som jag måste kämpa emot på samma gång och det gör mig så förtvivlad. Jag försöker acceptera min kropp, se till att jag inte äter för lite samtidigt som att jag måste se till att jag inte äter för mycket. Jag måste orka träna och göra simpla saker som att städa mitt rum. Det misslyckades såklart… Hur ska jag orka något när det är just ork som jag saknar?