Tryck mig mot väggen och ge mig det värsta du har. Kom igen, släpp ut allt som du har låtit vara osagt. Låt oss ha en duell med ord om du vågar. Jag har aldrig förlorat och jag planerar inte på att göra det. Är du en värdig motståndare? Kan du ställa mig mot väggen med dina argumentationer?

Visa vem du egentligen är och allt du känner inom dig. Skäll ut mig, skrik på mig, peka ut alla mina fel och brister. Gör vad du än vill. Jag kommer aldrig att backa. Tryck fast mig lite hårdare och skrik lite högre. Förbered dig bara på att jag inte kommer att hålla tillbaka elden i mig.

Jag är så jävla redo, är du?

I know the part I’ve played before, I know the shit that I’ve ignored
I know the girl that you adored, she’s dead, it’s time to fucking mourn
I can’t spoon-feed you anymore, I can’t spoon-feed you anymore
Dinner’s served, it’s on the floor, I can’t spoon-feed you anymore
You’ll have to eat me as I am, You’ll have to eat me as I am

Ibland undrar jag själv vad det är jag egentligen vill. Känner jag mig lite extra kaxig och vill bråka? Vad är det för ilska som jag inte har lyckats släppa ut ännu? Å andra sidan är lite banter en annan typ av mitt kärleksspråk så vem vet? Kanske är jag ute efter slagsmål eller kanske så suktar jag efter en eldig och passionerad kärleksaffär.

Jag vet att jag borde veta det själv, men den här bokens författare är rätt hemlighetsfull av sig. Även om det är jag själv som sitter och skriver varenda kapitel är det som att en del av mig döljer vad som komma skall. Jag inser att det låter rätt knäppt, men det känns verkligen som att jag vet men inte vill avslöja någonting ännu. Det är lite frustrerande ibland. När det alltid känns som att någonting stort ska hända när som så blir varje dag ett enda långt antiklimax.

Samtidigt är det jävligt spännande.

Det känns som att dörrar med nya möjligheter poppar upp konstant. Jag har så många val som leder till så många olika ting. Jag vet inte riktigt vart jag ska gå eller vilka dörrar som förtjänar en chans. Ska jag ligga i dvala ett tag till eller ska jag rusa framåt utan att blicka tillbaks?

Jag är så ivrig till att komma vidare med mitt liv och uppleva nya saker. Jag är hungrig på livet och allt vad det har att erbjuda. Samtidigt vill jag inte göra om gamla misstag. Har jag slickat mina sår tillräckligt nu eller måste jag helas lite till innan jag tar språng?

Huvudet säger åt mig att vänta. Hjärtat ber om att få slitas upp och känna och se allt med nya ögon. Magkänslan säger åt mig att låta allt komma till mig när det som är menat för mig är redo. Men som vi vet så har jag ju noll tålamod och jag vill att allt ska ske NU.

Idag vinner huvudet och magkänslan. Vad som händer imorgon är en annan femma. Jag är så jävla hungrig och jag orkar inte vänta längre.