Your knife, my back. My gun, your head.

Just nu så mår jag lite bättre men självföraktet och ångesten sitter kvar och dunkar som jag vet inte vad. Det var verkligen en utmaning att välja kläder och sedan komma på hur man ska sminka sig, allt kändes bara så himla fel och fult. Nu sitter jag i skolan och hoppas på att ingen lägger märke till mig så att jag slipper äckla dem. Allt känns så fel idag och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Läkarmötet gick helt okej igår, min puls och mitt blodtryck såg bra ut så jag fick höja Concertan till 36 mg, om jag får några positiva effekter så ska det höjas till 54 mg nästa vecka. Hur det blir sen får vi se, jag ska ju som sagt få en ny läkare så mycket tid kommer troligen gå åt till att jag måste återigen berätta om varenda lilla problem som jag har. Det är det som jag hatar mest med byta av läkare och dylikt, jag orkar inte ta upp saker om och om igen. Jag hoppas verkligen att det är värt det och att hon blir någon som får mig att känna lite trygghet så att jag klarar av att öppna mig. Men just nu så måste jag ta en dag i sänder, vara här och nu istället för att flyga iväg framåt eller älta i det förflutna. Man kanske borde ta och fokusera på att göra uppgifterna i skolan nu så att jag får lite bättre betyg tills att jag tar studenten? Hmpf, önska mig lycka till!