You’re damned if you do and damned if you don´t

Jag är arg. Jag är ledsen. Jag känner mig förtvivlad. Jag är bitter. Jag är på väg att ge upp. Jag orkar inte. Jag balanserar mellan att svälla över av känslor och att skita i allt totalt i en evig likgiltighet. Jag är less. Så jävla less. Vad jag än gör blir allt fel så varför försöka ens? Alla dessa småsaker byggs upp ständigt utan något slut i sikte och jag vet inte hur mycket mer jag orkar. Mitt bland alla dessa små skitsaker uppstår alla de där hemska situationer som jag tror att de flesta önskar att det kunde slippa uppleva. Jag orkar inte förlora fler från mitt liv och jag orkar inte med allt annat tjafs som ständigt kommer upp i form av gräl och ilska. Jag är bara så himla trött på att ständigt bli matad av negativitet och att vara totalt maktlös inför att göra något åt det. Åtminstone är jag det just nu. Det är svårt att vara positiv när livet ständigt vänder upp och ned på ens liv.

Det känns som att någon ständigt trycker sina händer för min mun för att hålla mig från att skrika. Mina armar känns bundna och jag kan inte ta mig loss ur det mentala greppet som har fått fäste i mig. Jag vill skrika, kasta saker, slåss, bete mig som ett litet barn med utbrott och bara få ut allt för en gångs skull. Men kan jag det? Nej det går inte. Jag får ofta skit för att jag är för snäll. I alla fall känns det som det. Folk trampar över mig och låter mig aldrig någonsin få prata klart så att de bara missuppfattar allt jag säger. Vilket verkar passa dem perfekt för då är det ju lättare att slå ner på hur dum jag är som tycker si och så, fastän jag egentligen menar något helt annat. Det är ju väldigt lätt att styra och ställa någon som aldrig säger ifrån och det finns såklart de som vill utnyttja det. Sen får man höra att man få skylla sig själv och att man inte ska vara så snäll.

Men vad händer när jag står upp för mig själv, säger ifrån eller ifrågasätter någon? Jo då tjafsar jag eller letar efter gräl. När jag ger tillbaks med samma medicin så är jag jättedum men när andra gör exakt samma sak är det en helt annan grej. Om jag säger emot så ”säger jag emot för sakens skull”. Så fort jag inte är en nickedocka som håller med varenda ord eller som gör allt i min makt för att lösa allt verkar jag alltid helt plötsligt vara en hemsk människa. Jag kan erkänna att det är omoget av mig att ”hämnas” men kan man verkligen skylla på mig för att jag bara vill visa exakt hur de får mig att må? Och folk måste dessutom sluta tro att jag bråkar så fort jag diskuterar och ifrågasätter någonting. Det är inte precis ofta jag skriker och gormar (fast många har förtjänat det många gånger), jag pratar nästan alltid i lugn ton och försöker förstå den andra så gott det går. Ändå blir jag ofta anklagad för att vara bråkig och jobbig. Är jag verkligen så hemsk för att jag vill förstå eller är det du som står där på andra sidan som inte klarar av att jag ifrågasätter dig? Om det låter som om jag sitter på en piedestal, är det för att jag tycker att jag är bättre än alla andra eller är det bara för att du inte kan hantera att jag säger ifrån när jag tycker att du gör fel?

Jag går ofta mellan att vara för snäll och att säga ifrån men det känns som att jag blir mindre och mindre snäll. På gott och ont. Efter att ha velat slå till människor på käften ett x antal gånger börjar man tappa tålamodet. Men jag kommer nog aldrig att vara den som flippar ut totalt även fast jag känner att jag behöver det på något sätt. Jag klarar inte av att känna att jag inte får uttrycka mina känslor eller om vad jag tycker och tänker. Jag känner mig så jävla kvävd och jag hatar det. När man blir ständigt avbruten och känner hela tiden att ingen vill lyssna på en börjar det tära på självförtroendet. Det har tärt på mig i många år nu och det får mig att känna ett ännu hårdare strypgrepp. Varför prata när ingen lyssnar och varför prata när ingen bryr sig?

Det här är något som jag har tänkt mycket på och som även kommer att försvinna för ett tag. Som många av mina känslor kommer det och går som en bergochdalbana. Det handlar inte om en situation eller en person, det handlar om flera olika som har smält ihop till en kanske lite rörig text. Men om jag inte kan få säga hur jag känner verbalt får jag sitta och gråta ut här istället. Det hela kanske låter överdramatiserat och överdrivet men det är den jag är. Mina känslor kan vara lite extrema in the heat of the moment och det får man väl hata eller älska. Men det är en del av mig och jag är trött på att behöva dölja den jag är.

Detta inlägg har en kommentar

  1. Det är ledsamt att läsa detta, för det är precis så jag känner. Varenda ord du har skrivit är något jag känner igen mig i och visserligen så är det skönt att veta att man inte är ensam, men det är fortfarande hemskt att du känner så och att det får dig att må så dåligt.. <3

Lämna ett svar

Stäng meny