You´re really good at making me confused

Varför försöker jag? Vad är det som jag vill? Fylla tomheten, förtränga saknaden eller strypa bort den helt? Försöker jag skapa något som aldrig ens existerat eller försöker jag rädda något som inte går att räddas? Varför vill jag tillbaks till den falska tryggheten där verkligheten aldrig var som jag önskade? Varför, åh varför försöker jag ens? Vad pratar jag ens om?

Idag har varit en helt idiotisk och elak dag som har torterat mig med ångest och trötthet. På DBT-mötet så höll jag på att somna hela tiden som vanligt och kunde knappt höra något alls av den sista timmen. Sedan på bussen till praktiken så blev jag illamående och spyfärdig pga. den jobbiga körningen som hoppade fram istället för att åka platt på marken. Jag antar att busschauffören glömde bort den ojämna marken med de snäva svängarna och vägbucklorna som ligger lite här och där. Inte var det heller så mycket bättre på praktiken, där led jag bara av varenda sekund och längtade hem. Det hjälpte inte heller att jag drog i något som som låg i vägen för vattnet i en vattenkanna. Det hade fastnad något i tratten och jag trodde att det var en rot från en sorts blomma eller dylikt, men det visade sig att jag drog i en stackars död råttas ben.

Jag har varit helt desorienterad och virrig idag. När jag skriver till någon så glömmer direkt bort vad jag ska skriva och trots att jag ser det som har skrivits så glömmer jag bort vad vi har pratat om. Jag får som sekundlånga blackouts och tappar bort mig i allt jag gör. Förhoppningsvis så blir det en bättre dag imorgon, jag vill slippa den här frustrationen.