Imorgon är det den första September och sommaren är slut för i år. Det känns knappt ens som att sommaren hann börja och nu är hösten på intåg. Nästan hela min semester regnade bort så det blev inte många dagar till att sova på balkongen och njuta av solen. Så jäkla trist. Jag älskar hösten men jag känner mig inte riktigt redo för den än. Men jag kan inte förneka att jag är lite förälskad i den där speciella doften som bara hösten kan erbjuda. Det är något med den här årstiden som får mig att känna en sån otroligt mysig nostalgikänsla. Av någon anledning känner jag mig alltid lite mer stabil och lugn i sinnet, i alla fall i början innan mörkret blir alltför påtagligt. I år ska jag dock verkligen försöka att omfamna allt vad hösten har att erbjuda, även det gråa vädret som alltid får mig att känna mig så otroligt håglös.
Men det är väl inte bara regnet som har gjort mig till värsta nervvraket den senaste tiden. Jag har funderat och grubblat fram och tillbaks, vänt på varenda lilla sten och analyserat min minsta lilla reaktion. Jag har varit så otroligt instabil, lättretlig och nojig att det har känts som att jag backat tillbaks till hur jag var för ett par år sedan. Som tur är har det aldrig blivit så illa. Det har bara känts så eftersom att jag var så oförberedd på min egna sårbarhet. Den största orsaken till mina känslostormar är så simpel att jag känner mig så himla dum som inte insåg det från början. Jag har glömt bort den viktigaste DBT färdigheten jag lärde mig. Jag har glömt bort att leva här och nu.
På sista tiden har jag för det mesta levt i det förflutna och i det framtida. Istället för att känna vinden blåsa i mitt ansikte och höra texten i musiken som jag lyssnar på har jag haft alla mina tankar någon annanstans. Mestadels i det framtida. Jag har spenderat alldeles för många timmar på att spela upp olika scenarios på vad som kan hända, men också på olika scenarios som kan ha hänt.Till den grad att det inte bara är löjligt utan även skadligt. En stor del av det jag har mått så dåligt av är på grund av mitt egna besatta tänkande. Och det måste sluta NU. Men att sluta är lättare sagt än gjort. Det var svårt att komma så långt att jag faktiskt kände mig medvetet närvarande men det var otroligt lätt att tappa bort det. Nu i efterhand inser jag hur viktigt det faktiskt är. Jag kan inte fortsätta att leva i en värld som inte ens existerar än eller som redan har varit.
Frågan är bara hur jag ska hitta tillbaks till här och nu…
kram <3