Varje morgon och kväll håller jag på att frysa ihjäl från och till hemmet. Ändå är jag helt förälskad i det vackra vinterlandskapet som vi befinner oss i just nu. När alla andra suckar och stönar över att det snöar igen blir jag själv som ett litet barn.

Jag njuter av varje sekund av avbrotten från att vara vuxen. Om det är något som jag behöver är det just vila från alla måsten och ansvar. Jag har varit den starka självständiga tjejen som tar hand om alla andra alldeles för länge nu. Så allt jag vill just nu är att bara kunna vara. Att kunna luta mig bakåt och låta någon annan sköta allt.

Tyvärr tillåter verkligheten inte riktigt det. Det är aldrig någon som löser allt åt mig. Vart jag än hamnar verkar allt alltid hänga på mig. Så även om stunderna då jag får känna mig som ett barn är korta, passar jag på att försöka leva mig in i stunden så mycket jag kan. Även om det bara gäller i några sekunder är det alltid något.

Ärligt talat är jag lite chockad över att allt fortfarande känns så himla bra. En del av mig undrar när allt ska fallera igen, medan en ännu större del av mig känner mig starkare än någonsin. Jag är väl lite smårädd för att det är för bra för att vara sant, men samtidigt känner jag en enorm trygghet.

Jag är bara så ovan med att känna att allt jag behöver finns inom mig. Jag behöver inte andras validering eller uppmärksamhet för att känna mig värdefull. Jag vet vem jag är och vad jag har att erbjuda världen och alla i den. Och ärligt talat så älskar jag mig själv och alla mina knasiga egenheter. Istället för att dölja alla mina ”egenheter” jobbar jag istället på att visa upp allt som är jag.

Precis som alla knutar jag tidigare har skrivit om så är det en hel del som behöver nystas upp. Efter många år av att hämma mig själv är jag full av kedjor som håller mig tillbaks. Så det är en rätt stor process som pågår här inom mig.

Kedja efter kedja släpps loss och jag kan känna mig mer och mer som mig själv igen. Som jag var för flera år sedan. Jag vet inte exakt vad som döljer sig längst där inne, men ju mer som kommer ut desto mig gillar jag det jag ser.

Det känns liksom som att komma hem igen.

Jag skrattar mer och jag skrattar högre. Jag följer mina impulser allt oftare och tänker inte lika mycket igenom allt. Andras beteenden påverkar mig allt mindre och den bekräftelse jag behöver kommer från mig själv. Jag sover bättre och njuter alltmer utav hur mysigt livet faktiskt kan vara. Pessimisten i mig får allt mindre luft och känner mig bara mer och mer taggad på livet.

Ibland tappar jag tålamodet lite och vill att allt ska gå ännu snabbare. Jag vill att saker ska hända NU och jag vill ha 1000 förändringar på en gång. Men jag försöker att tänka att jag är precis där jag ska vara. Det som är menar för mig kommer till mig när tiden är rätt.

För en gångs skull litar jag på att saker och ting löser sig utan min inverkan.

Den senaste tiden har jag spenderat mer tid än vanligt i ensamhet. I helgen hade jag planer men alla ställdes in i sista minuten. Istället för att göra nya valde jag att stanna hemma, komma ikapp med städningen, slappna av och ro om mig själv.

Det har verkligen varit nyttigt för mig att backa undan lite. I min ensamhet fortsatte jag att reflektera över mina tankar, känslor och reaktioner. Jag tänkte allt djupare och allt längre. Ju mer röda trådar jag fann desto mer och tydligare svar fick jag. Allt fortsätter att bli klarare och ångesten fortsätter att minska.

Så fort jag känner en oro börja gro inom mig stoppar jag mig själv. Jag känner efter och frågar; ”vad behöver du egentligen?”. Även om jag inte alltid har ett svar så räcker den lilla pausen för att dämpa känslan och jag känner inget behov av att reagera.

I fredags började jag känna mig lite låg, vilket är rätt vanligt när juletiderna infinner sig. Genom åren har det varit lite av en akilleshäl för mig. I många år bestod julen av besvikelse, sorg, skam och ångest. För mig var julen bara en smärtsam påminnelse om allt jag hade förlorat och allt som aldrig skulle bli detsamma igen.

Såklart så har den smärtan suddats ut genom åren. Nu för tiden har jag inte ångest och sitter och gråter av förtvivlan. Men irriterande nog sitter den fortfarande där som en liten sticka i fingret. Den tar inte över, men det svider lite ibland. Så på fredagen började jag tänka lite för mycket igen och fastnade på samma tråd som alltid.

Allt är för bra för att vara sant. Alla ljuger. Allt är en fasad. Jag kan inte lita på någon. Mattan kommer att ryckas under mig när som helst. Alla förändras till slut. Förändring är läskigt för jag vet inte vad det betyder. Alla män är ute efter en sak… och där stannade jag mig själv och kände mig lite konfunderad. Jaha, hur kom jag från mitt svartvita tänk som barn till att jag inte kan lita på just män?

Man kan tro att jag har en lång erfarenhet av att bli sårad av män, men i ärligt talat så stämmer det inte. Och visst, jag råkade ut för en kille som var otrogen mot mig. Jag har fått mitt hjärta totalt krossat och spottat på. Men innan jag visste att han var det så hade jag redan inställningen att han skulle vara det.

Helt plötsligt föll polletten ner och allting kändes så himla logiskt. Alla mina barntrauman har blivit så fruktansvärt klara nu och jag kan se alla röda trådar på hur det har påverkat mig genom livet.

Nej, min barndom var inte hemsk. Tuff ibland, visst, men inte värre än andras. Men jag var ett extremt känsligt barn och som de flesta i ung ålder såg jag allt på ett allt förenklat sätt.

Hur små trauman förföljer en genom livet

Min konstanta känsla av otillräcklighet utvecklades i tonåren till att känna att ingen någonsin skulle kunna älska mig. Att jag alltid skulle vara otillräcklig och aldrig skulle kunna mäta mig med andra tjejer. En stor lögn, som var för att skydda mig, fick mig att sluta tro på allt. Den perfekta synen jag hade på mitt liv sprack och jag kunde inte hantera det. Det utvecklades till en stark misstro på allt och alla. Jag kunde inte ens lita på mig själv för jag var ju så naiv, lättlurad och korkad.

Den här tanketråden har etsat sig fast mest på min syn på män och jag förstår nu varför det har blivit så. Jag tänker skippa att förklara den delen, men det hela är faktiskt jävligt logiskt.

Efter att ha varit i förhållanden där jag har känt mig älskad så trodde jag att jag var över min osäkerhet. Sen träffade jag en kille som började bete sig annorlunda från ingenstans och det triggade igång hela tankeprocessen igen. Jag har inte riktigt förstått fören nu varför det påverkade mig så pass mycket. Jag kunde inte ens tänka på vad jag kände för honom, vad jag behövde eller vad jag ville. Mitt huvud blev så fyllt av mitt inre skadade barns tankar igen att jag blev totalt överväldigad.

Om jag hade stannat upp och kunnat se varför det triggade mig hade det nog inte känts så illa som det det gjorde. Samtidigt så var det annat som påverkade mig. Ny drama blandat med gamla obearbetade sår och en jävla förmåga att låtsas som att allt var bra lite för länge skapade en del explosioner. Så jag hade väl inte riktigt kapaciteten att se allt så tydligt som jag gör nu.

Och för att förtydliga så handlar inte mitt dåliga mående endast om en kille. Men det är det tydligaste exemplet på hur det som har hänt i barndomen påverkar mina reaktioner och relationer i det vuxna livet.

Jag önskar verkligen att jag bara kunde ha svalt min stolthet och faktiskt pratat om allt som hände. Att jag höll allt inne så länge var verkligen inte alls hälsosamt. Men det är något som jag jobbar konstant med nu när jag äntligen har insett vikten av att få stöd från vänner.

Med vetskapen om mina egna fallgropar och triggers hoppas jag att jag kan släppa mina rädslor och negativa föreställningar. Jag har insett att jag konstant förstör de positiva ögonblicken i livet genom att vara hämmad och återhållsam.

Det känns i alla fall som att jag är på rätt väg.

Jag tänker mindre på att ha en agenda och gör det som känns rätt för stunden mer. Jag skrattar oftare och sjunger mina påhittade låtar om allt jag ser hur hemskt det än låter. Steg för steg släpper jag taget om gamla mönster och beteenden som inte gynnar mig. Istället för att lägga energi på andras beteenden tänker jag på mina.

Det kanske är dags att lägga min kärlek på mig själv

När jag är i ett förhållande har jag en liten tendens (okej, rätt stor) att bli mammig. Man kan nog lugnt säga att ”act of service” är mitt kärleksspråk för ju mer jag älskar någon desto mer försöker jag tillgodose hans behov. Vilket inte alltid är så uppskattat… för hur många vuxna män vill ha någon som frågar om hur mycket det har ätit eller om de verkligen har sovit tillräckligt? Inte så många. I alla fall inte varje dag.

Behöver du gå upp i vikt? Jag köper massa mat och gainers. Har du en torr hårbotten? Jag kommer att stå där och olja in din skalle och sen köpa rätt schampo åt dig. Är du intresserad av en bok? Jamen jag köper den och alla uppföljare. Sa du att du älskar kakor? Jamen jag kommer att baka kakor till du spricker! Äter du för lite frukt? Jag fixar vitaminer älskling! Och precis som min mamma gjorde på mig kommer jag att vilja peta på alla dina pormaskar och finnar.

Om ni bara visste hur mycket pengar jag har lagt på saker till mina partners som de sen aldrig använde… it´s so sad. Jag ville ju bara förbättra deras liv, haha… Oh god.

Ibland när jag kollar tillbaks på mina förhållande känner jag att shit, jag behöver verkligen skaffa barn. Det här är ju bara konstigt. Och det blir stadigt värre ju äldre jag blir så jag börjar ju ana att moderinstinkten har tagit över och vill dadda alla jag kan.

Men skämt åsido så är det ju faktiskt en rätt fin egenskap. Baksidan med det är att jag ofta tar ut min energi totalt på någon som inte ens vill att jag ska göra allt som jag gör. Så sitter jag där utsliten och trött medan jag önskar att någon kunde göra allt det där för mig.

Så varför gör jag inte det för mig själv?

Jag har blivit mycket bättre än tidigare, men jag ställer inte alla mammiga frågor till mig själv varje dag. Jag ser inte till att alla mina behov blir tillgodosedda eller gör allt för att göra mig glad när jag är ledsen.

Hur dumt är inte det?

Så det är exakt vad jag gör nu. Så fort jag känner att jag saknar något försöker jag lista ut hur jag kan fylla tomrummet från mig själv. Visst, det är lite svårt att ersätta vissa saker. Som på kalla nätter när man önskar att man hade någon att hålla om. Att tända mysiga värmeljus, fylla upp med kuddar och sen ligga och krama sig själv funkar ju sådär. Men om du testar att ligga och krama dig själv kan du i alla fall få ett gott skratt! Det känns faktiskt en anings märkligt. Men vad är personlig utveckling utan förmågan att skratta åt sig själv?

Okej, nu tappar jag tråden igen. Men ja, som sagt kan jag inte ersätta allt men jag känner mig helt klart mer trygg i mig själv. Ju mer kärlek jag lägger på mig själv desto större blir friden jag känner inom mig. Dag för dag släpper jag tag om gammal negativ energi och gör plats åt nya positiva känslor och möten.

Jag är kanske en konstant ”work in progress” men jag går alltid framåt. Alla mina kraschlandningar är bara ett verktyg för att pusha igenom snabbare och större förändring.

Och just nu händer det jävligt mycket inom mig.

Där ute blir det bara mörkare och mörkare för var dag som går. Frosten biter tag i en och sprider kylan som en löpeld genom kroppen.

Trots det kan jag inte sluta le.

Inombords blir elden allt starkare och den lyser upp i vintermörkret. På utsidan fryser jag men på insidan känner jag en värme som blir allt starkare.

Jag kommer hela tiden längre ifrån det mörka dunklet som har dragit ner mig alltför länge. Den täta dimman av förvirring lättar och allt verkar bara bli klarare och klarare. Mina tankar känns inte längre hoptrasslade och svåra att nå. Jag kan äntligen börja urskilja dem och förstå mina reaktioner och känslor på ett helt annat sätt.

Jag går från klarhet till klarhet

Allt jag gör nu verkar skapa en kraftfull dominoeffekt inom mig och nu börjar det utvecklas med en otrolig fart. Jag vet inte ens var jag ska börja. Det verkar som att så fort jag löser en liten knop så löses andra knutar upp helt automatiskt.

Min personliga utveckling har fått en rejäl spark i röven och jag älskar det! Utvecklingen känns inte längre obekväm och ångestfylld. Istället får processen mig att känna mig befriad, stärkt och rent av taggad på livet.

Jag har fortsatt att reflektera över mitt beteende och mina reaktioner. Jag har även lagt upp bilder på sociala medier bara för att analysera vad jag tänker och känner. Är det olika beroende på vem som kommenterar eller likear? Vad känner jag om en viss person inte reagerar? Varför? Varför inte?

Det har blivit otroligt klart för mig att mina känslor och tankar inte är så connectade som de borde vara. Mina tankar vill gärna sätta igång negativa spiraler för det minsta lilla. Samtidigt så känner jag inget i varken hjärtat eller maggropen. Vilket såklart får en att undra, varför väljer jag att gå till den negativa spiralen och spinna vidare tills att jag faktiskt känner något? Jag vill ju inte känna ångest och må dåligt.

Preoccupied attachment style – Otrygg ambivalent anknytning

”Barn med otrygg-ambivalent anknytning bär med sig en erfarenhet av att ibland bli omhändertagna, ibland avvisade när de söker hjälp och tröst. Osäkerheten gör att de känner separationsångest och rädsla. Som vuxna uppfattas de ofta som kreativa personer som har nära till sina känslor. I nära relationer skrämmer de ibland iväg människor med sin starka önskan om närhet. En del är så rädda att bli övergivna att de istället undviker nära relationer.”

https://www.psykologiguiden.se/rad-och-fakta/relationer/anknytning

Jag började läsa på om anknytningsteorin, gjorde ett test och kände mig så träffad. Jag önskar att jag hade läst på om det för flera år sedan för det får allt att kännas så logiskt. Tänk om jag hade vetat om det när jag var tonåring. Då skulle jag kanske ha sluppit en hel del onödig drama.

”Om du har en otrygg anknytningsstil kan du ha ett starkt behov av nära relationer, rädsla för att bli övergiven eller avvisad och ha svårt att lita på andra. Du kan vara i alltför samklang med andras känslor och beteenden, och du kan tendera att dra slutsatser om din partners humör och tankar på grund av dessa rädslor.”

Jag är ju inte alls lika illa som jag en gång var. Då var jag tyvärr tjejen som snokade i mobilen, datorn och alla sociala konton. Så fort jag blev ignorerad för länge smsade jag ”Om du inte längre älskar mig kan du väl bara säga det?”. När jag såg att min partner ens kollade på en tjej fick jag en sten i bröstet och jag behövde verkligen prata med honom flera gånger om dagen.

Idag är jag ju inte alls så särskilt extrem. Mycket har jag arbetade jag bort i DBT-terapin och vissa saker har jag helt enkelt mognat ifrån. Men förr låg mitt fokus mestadels på att fixa dessa problem så att jag kunde känna att jag var värd att bli älskad. Idag läser jag på om det här och reflekterar enbart för mig själv och min egna skull.

För jag är så trött på att konstant bli triggad och känna den här nervositeten komma upp från ingenstans.

Och det gäller inte bara i kärlekslivet, utan det påverkar även mina andra relationer. Även om en stor del av mig är väldigt inbjudande så håller jag samtidigt folk på lite avstånd. Jag läser alltid in alltför mycket i varje ord, rörelse och blick. Och det konstanta letandet efter att hitta vad som är fel gör det extremt jobbigt för mig att träffa nya människor. Speciellt när jag väljer att känna mig avvisad innan jag ens vet att jag har blivit det.

Att ha något att ”ta på” gör allt så mycket enklare

Jag vet inte varför men att ha ett namn på det som händer i huvudet på mig gör allt så mycket enklare. Jag behöver verkligen känna att jag har något konkret att jobba med och nu har jag det.

På kort tid har jag lyckas minska min ångest radikalt. Samtidigt som jag har tagit ner människor från en piedestal har jag låtit bli att gå för långt åt andra hållet. Trots mina negativa instinkter har jag klarat av att hålla mig från att avskriva människor i förebyggande syfte.

Jag börjar verkligen förstår varför ett inkonsekvent beteende ger mig så fruktansvärt mycket ångest som det gör. Jag har aldrig riktigt förstått min känslighet tidigare men ju mer jag läser och tänker bakåt, desto tydligare blir det.

Med det kan jag se på allt ur ett annat perspektiv, stoppa mig själv när jag blir triggad och reflektera över varför det triggar mig. Till 90% av gångerna har jag upptäckt att mina tankekedjor uppstår av inget annat än min invanda inställning. För det mesta så hinner jag inte ens känna efter om det verkligen sårar mig eller inte. Jag bara tänker och vridet det tills att det gör ont.

Men nu stoppas den processen.

Ju mer jag övar desto enklare blir det att tyda vad som verkligen sårar mig idag vs vad som sårar mitt inre barn. Alla dessa reflektioner hjälper mig också att komma fram till just exakt vad det är som mitt inre barn behöver för att läka. Jag har långt ifrån alla svar idag och jag har mycket kvar att arbeta med, men jag känner mig verkligen så optimistisk just nu. Alla mina problem som har känts så stora och tunga känns bara allt enklare.

Det är verkligen en underbar känsla!

Mitt inre barn får mycket kärlek just nu

Min självkärlek har ökat markant och jag försöker även att tillgodose alla behov som mitt inre barn kan tänkas behöva. Det är alltifrån att köpa sexiga underkläder för min egna skull och inte för en kille – Till att försöka analysera vad som kanske saknades när jag var yngre som jag behöver ge mig själv idag.

Jag började prata om det här med min otroligt visa syster som lös upp som en sol när jag babblade på. Hon är ju ändå min äldsta bästa vän och en av några få som kände mig när jag var liten och när allt föll samman. Jag hade lite svårt att applicera vissa situationer från barndomen till vuxenlivet och finna exakt vad det är som jag behöver göra.

Men hon satte huvudet på spiken och sa det självklara. Jag måste lära mig att gråta inför andra, släppa kontrollen och låta någon annan vara den vuxna. För mig känns det rätt omöjligt för jag är verkligen inte en sån person (no shit, kanske därför jag har lite problem?). Men jag har redan börjat med mindre steg. Som att berätta om det här, berätta om mina behov, hur jag har mått det här året och så vidare.

Jag har varit extremt återhållsam om det och hållit mina ”kärleksaffärer” ännu mer privata. Vilket till slut ledde till en explosion för några månader sen. Så det är tydligt att jag måste öppna upp mig mer och våga visa min sårbarhet för andra. Jag har sakta men säkert börjat öppna upp mig mera och även för flera personer. Så jag kanske har en lång väg att gå innan min stolthet låter mig gråta inför andra, men jag är i alla fall på väg!

Elden i mig blir allt större

Det här kanske låter sjukt konstigt men jag känner mig nästan som Grinchen nu. Ni vet, som när hans hjärta växte 3 storlekar. Mitt hjärta har varit rätt… tyst under flera år. Inte på det sättet att jag inte känner någonting, men passionen och glöden som fanns hade slocknat.

Vilket har gjort allting ännu mer förvirrande över hur jag tänker, känner och mår. Som jag skrev tidigare så klickar huvudet och hjärtat inte liksom. Dessa dagar då jag nästan går och dansar på vägen hem med ett stort leende på läpparna och småsjunger för mig själv… Ja då känns det som att jag verkligen börjar bli Ninni igen!

Hon med eld i både själ och kropp som är nyfiken och exalterad över livet och allt som finns i det. Att börja känna hur lyckan känns innanför bröstet är helt magiskt. Trots mina känslomässiga stormar har jag alltid känt mig så avtrubbad på ett skevt sätt. Så att få börja känna det här igen ger mig otroligt mycket med hopp. Jag är så redo för att visa världen vem jag verkligen är. Jag måste bara locka ut lilla barnet Ninni ut ur sitt skal helt och hållet.

Men som jag skriver om och om igen, jag är på god väg!

En liten sidenote

Jag vill också bara förtydliga att texten om otrygg anknytning inte är något ont menat mot min familj. Jag älskar dem och jag vet att de gjorde det bästa de kunde. Min uppväxt var till stor del underbar och fylld med kärlek. Tyvärr uppstod pissiga situationer och som alla andra familjer hade vi svåra motgångar. Så det är inte en skuldbeläggning på dem, bara en förståelse för mig själv så att jag kan komma framåt.

Det känns som att jag har vaknat från en galet lång och skev dröm.

Om mitt januari-jag såg allt som skulle hända det här året skulle jag ärligt talat inte tro på det. För jag har verkligen inte betett mig som mig själv. På nyår satt jag och sa att jag inte var intresserad av att ha en relation på ett bra tag. Att jag måste träffa någon riktigt speciell för att ändra mig och att jag inte har bråttom på något sätt. Jag hade ju ändå kommit ut ur ett förhållande på 6 år några månader tidigare så jag tänkte njuta av att vara singel.

Istället så började jag falla för en minst sagt inkonsekvent person och dejtade. Eller dejta och dejta. Ju mer jag tänker på det desto mer skevt känns hela grejen, så jag vet inte om jag ens vill kalla det för att dejta. Jag upplevde ghosting för första gången i mitt liv och spenderade lite för många månader i konstant förvirring.

Någonstans däromkring i början tappade jag huvudet och glömde bort vem jag egentligen är. Jag gjorde saker som jag aldrig brukar göra och fastnade i en sjukt skev cykel av ”wtf håller jag med?!”. Jag har inte riktigt känt igen mig själv och jag har varit lite för förlåtande.

Det blev liksom en kliché ala TikTok där jag ignorerade en handfull av killar för en kille som ignorerade mig.

Sen har jag bara gjort dåliga val efter dåliga val. Jag har festat och gått ut på krogen fler gånger än vad jag någonsin har gjort på ett år. Jag utvecklade fomo och har druckit alldeles för mycket alkohol. Och vad ledde det till? Jag kände mig faktiskt mer ensam än någonsin.

Skillnaden på singellivet då och nu

Jag började reflektera över det igår kväll för att förstå varför mitt singelliv känns så mycket svårare än vad det gjorde sist. Det året kom jag ut ur ett förhållande på 4 år och hade samma inställning. Jag behövde vara singel ett tag och fokusera på mig själv. Det som skiljer dessa år ifrån varandra är att jag faktiskt gjorde det förra gången.

Då fokuserade jag mig på mig själv till 100%. Jag träffade faktiskt inte folk så särskilt ofta i huvud taget. Jag tränade nästan varje dag, gick på promenader och experimenterade i köket. Jag hade ju blivit frisk från min ätstörning och var lyrisk över hur jag kunde äta mer och ändå hålla mig i form. All matångest hade försvunnit och jag byggde riktiga muskler för första gången i mitt liv.

Som sagt var jag väldigt ensam det året, men ändå kände jag mig aldrig så ensam som jag har känt mig i år. Jag njöt av mina helger i min ensamhet. Jag la mig i tid, gick upp och tränade, spelade spel och kollade på anime. Jag älskade det och behövde ingen annan.

Och där är den stora skillnaden. Jag jobbade på min självkärlek och att tog hand om mig själv. Alltså behövde jag inte det från någon annan. Jag var inte ute på krogen i förhoppning på att träffa en viss person. Eller på att möta en person som skulle kunna få mig att glömma någon. Jag bara var och gjorde det som gjorde mig glad.

Innan i år har jag hatat Snapchat, vägrat TikTok, vägrat Tinder och varit otroligt seg på att svara på sociala medier. Jag var liksom inte så särskilt intresserad av det. Men så hände någonting och helt plötsligt började jag bli nervig och få ångest när jag inte fick svar. Det här året har mobilen varit klistrad i händerna även när all skrollning har tråkigt ut mig.

Snacka om slöseri med tid och energi.

Igår slog det mig extra hårt att fan, det här är ju inte jag. Vad har jag hållit på med det här året? Så jävla dåligt självförtroende har jag ju inte, så varför har jag lagt värde på huruvida någon skriver till mig eller inte? Var i helvete kom det här jävla bekräftelsebehovet ifrån? Jag vet ju mitt värde, vem jag är och vad jag vill. Men av någon anledning försvann det totalt i flera månader.

Och jag lovade ju mig själv att jag skulle lära känna någon innan jag fäster mig först. Jag tänkte att det kanske vore klokt att känna av om ens energier matchar och om man delar värderingar. Vad hände med det? Varför blev jag fäst så fort? Vad blev jag fäst av ens? Beteenden som jag finner extremt oattraktiva och rent av uttråkande? Har jag levt i en flera månaders lång psykos eller vad fan är det som har hänt? Jag har flera efter mig hela tiden och ändå satt jag och var ledsen för att ”ingen vill ha mig”.

I januari var jag väl medveten om att många finner mig attraktiv. Varför känns det så skrytsamt och äckligt att skriva det? Och den största avtändningen för mig har faktiskt varit att jag vet att killar vill ha mig för mitt utseende. För även om den fula lilla i flickan i mig behöver den validering blir den vuxna versionen i mig lite äcklad. Jag själv hookar aldrig upp med någon bara för utseendet, så jag gillar inte tanken på att någon skiter totalt i min personlighet.

Men trots det blev jag som en 14-åring igen, klädde upp mig kanske lite väl sexigt för en krog och sminkade mig överdrivet varje gång. Liksom va fan? Visst jag tycker att det är kul att klä upp mig, men helt plötsligt ville den där fula flickan bli påmind om att hon är attraktiv………

Varför? Jag fick ju ändå panik när män faktiskt kom fram till mig för jag hatar verkligen att avvisa folk. Det där jävla överdrivna snällhetssyndromet i kombination med att jag faktiskt inte vill ligga med vem som helst passar ju inte riktigt in i bilden här.

Jag kan inte låta bli att skratta åt mig själv.

Det har året har verkligen varit kaos men jag är så jävla glad över att jag har vaknat igen. Jag känner mig grundad och stabil precis som jag var innan allt gick åt skogen. Till och med min bitterhet har börjat släppa för ju längre jag tittar på saker och ting desto fånigare blir det.

Och jag kan äntligen njuta av min ensamhet igen. Igår städade jag som fan, organiserade om hela vindsförrådet, spelade spel och kollade på Walking Dead.

Jag älskade det.

Och idag hade vi adventsmys med vår kusin och hennes sambo. Det var verkligen supermysigt! Enkelt, nyktert och intimt.

Min konstiga och desperata energi är borta med vinden. Jag är officiellt 100% ute ur min skeva svacka och är mitt självsäkra jag igen. Jag skäms en aning för mig Ninni år 2022, men tänker bara fortsätta att skratta. Jag hann ju faktiskt vakna upp innan året är slut så jag väljer att förlåta mig själv.

Nu ser jag fram emot en lugnare decembermånad! Jag är faktiskt taggad på färre utgångar och fler intima kvällar. Jag behöver ju inte göra som år 2014 och inte träffa någon, men jag är faktiskt mer sugen på filmkvällar eller att gå ut på t.ex. julmarknader. Och jag behöver inte heller sluta använda sociala medier helt och bli en eremit. Jag måste bara ändra mitt mindset igen, sluta ta allt så personligt och sluta koka ihop scenarios som kan vara helt fel.

Jag tänker helt enkelt inte jaga något längre utan bara låta det som är menat komma till mig.

Jag måste medge en sak.

Att behöva flytta in hos min storebror har satt lite krokben för mitt självförtroende. Speciellt eftersom att månaderna går och det har gått väl över ett år nu. Egentligen är min situation inte så ovanlig eller konstig heller för den delen. Men det är lite svårt att svälja det när man är van vid att vara självständig och vara den som tar hand om någon annan.

Sen så kommer alla andra tankar som sköljer över den ibland. Speciellt när numret 30 började närma sig och nu när jag är förbi den stora dagen blir ålderskrisen lite värre. Jag är så långt ifrån att bilda familj som man kan vara. Jag har ingen egen bostad och har inte riktigt lönen jag känner jag att jag borde ha vid den här åldern.

När jag jämför mig med andra så känns det alltid som att jag ligger så mycket efter.

Så för att hålla mig i den här positiva andan som är i just nu tänkte jag skriva ett inlägg om hur jävla långt jag egentligen har kommit.

Som alla vet ska man ju aldrig jämföra sig själv med andra utan endast med sig själv. Och när jag ser tillbaka på mitt liv så känns det faktiskt som att jag har åstadkommit något.

Jag trodde att jag aldrig skulle bli något alls

Så, var börjar jag?

Vi kan väl börja med mitt passionerade självhat och år som spenderades framför spegeln gråtandes. Jag brukade dra i alla kroppsdelar som jag ville skära av allt fett på och hade långa konversationer om vilken misslyckad, patetiskt och ful person jag var. Jag har även nu i vuxen ålder hittat gamla brev och meddelanden som jag skrev till mig själv om hur mycket jag hatade mig själv.

Att gå runt så i 20 år skapar en sjukt stark vana som tog mig många år att komma över. Men tro det eller ej, jag kom faktiskt över det. Nu säger jag att jag är bäst varje gång jag ser mig i spegeln istället. Jag kanske inte alltid känner att jag faktiskt är bäst, men jag älskar mig själv ändå.

Sen har vi min ätstörning som varade i flera år och i flera olika former. Jag var beroende av att svälta, träna, hetsäta, spy och slösa pengar på bantningspreparat. Jag gick på dagsjukvård, utmanade mig själv om och om igen, åt på våg och fick inte ett enda återfall sen dagen jag bestämde mig för att ta emot hjälp. Jag blev friskskriven 2013 och trots många frestelser har jag klarat av att fortsätta vara frisk.

I samma veva började jag utmana min selektiva ätstörning. Även om jag kanske inte är riktigt lika bra som de flesta andra så kan jag ändå äta hyfsat normalt idag.

En annan stor sak är att jag kom över ett självskadebeteende. Jag skar mig själv i flera år, men för 13 år sedan bestämde jag mig för att jag hade fått nog. På dessa 13 år har jag bara fått ett återfall. Först hatade jag mig själv för det och kände mig så misslyckad. Men i verkligheten är det inte så jävla vanligt att man lyckas sluta bara så där. Så att jag bara har fallit tillbaks en gång på hela 13 år är faktiskt jävligt bra.

Inte heller trodde jag att jag någonsin skulle kunna jobba. När min sociala fobi var som värst trodde jag inte ens att jag skulle klara mig själv, handla som en normal person eller kunna behålla vänner. Men nu är jag här. Jag jobbar, är självständig och har många vänner.

Om vi backar tillbaks ännu längre så brukade jag bli utskrattad och mobbad för min blyghet. Jag hatade mig själv för att de kunde göra vad som helst för att jag inte vågade göra eller säga något tillbaka.

Idag skulle jag stå upp för mig själv och den där lilla flickan jag var utan problem. Det är till och med flera som säger att de är rädda för att göra mig arg idag. Lite dramatiskt kanske, men det är ett rätt bra bevis på att jag har förändrats.

Och vem trodde att jag skulle jobba med webbdesign, webbutveckling och seo? Jag har ingen utbildning och jag orkar inte sitta och läsa på om hur man gör. Ändå löste jag det och har byggt mer hemsidor än vad jag ens har koll på. Jag kan till och med sitta och rensa bland php-koder och lägga in nya funktioner när jag från början lika gärna kunde ha försökt läsa japanska.

Jag kan bara fortsätta skriva på sak efter sak och det känns rätt otroligt ändå. Allt som jag aldrig kunde tro att jag skulle klara av gör jag.

Fan, jag kom till och med in i den svåra matte-klassen fast jag hatar matte och sen knappt räknande något. Och när en utredning sa att jag saknade kroppsspråk och hade robotisk mimik så fixade jag det.

INGEN skulle kunna tro det om mig idag.

Och när de sa att jag hade bristande logiskt tänkande löste jag det också. Ett par år senare och jag började tänka till och med lite för logiskt ibland. Varför? För att av någon anledning drivs jag av att människor inte tror att jag kan göra något. Jag drivs tyvärr inte av mitt egna negativa inställning men jag lyckas ändå ta mig ur det till slut också.

De som utredde mig sa också att jag aldrig någonsin skulle kunna bli en rörmokare… Det kanske är min nya karriär ändå?

Jag är långt ifrån perfekt men jag duger som jag är

Jag är verkligen långt ifrån perfekt. Jag har många ärr och ett stort bagage som jag släpar med mig varthän jag går. Men om det är något som jag älskar med mig själv är det min förmåga att alltid kravla mig framåt. Jag kanske faller ofta, men varje gång vågar jag ställa mig upp igen.

Alltför ofta glömmer jag bort det och jag glömmer även bort att allt skulle kunna vara så mycket värre. Bara Fibromyalgidignosen i sig skulle kunna räcka för att hålla mig långtidssjukskriven och hemmasittande. Men som allt annat låter jag inte det ta över mitt liv. Jag jobbar, jag tränar, jag utvecklas och jag går framåt.

Så kanske är jag inte så misslyckad ändå.

Mina framsteg är kanske inte så mycket för världen men för mig är det allt. För mig är det grunden till styrkan jag har som fortsätter att pusha mig framåt när det känns som att hela mitt liv rasar ihop. Hur illa det än känns ibland är det aldrig så illa som det en gång var. Alltså har jag det värsta över och bakom mig.

Dessutom har jag faktiskt hyrt 2 egna lägenheter tidigare och även gjort sambolivet. Så det kanske är okej för mig att svälja min stolthet lite mer och bara vara tacksam för allt jag har. Jag har trots allt ett tak över mitt huvud, en familj som älskar mig även när jag var svår att älska, vänner som aldrig sviker, en katt som driver mig till vansinne men älskar mig villkorslöst, mer saker än vad jag behöver och ett jobb där jag känner mig behövd.

Tänk, ibland behöver man skriva ner lite mer än 1000 ord för att inse hur bra man har det.